Annons
X
Annons
X

Plundring substitut för shopping

KRAVALLER Upploppen i England drivs av människor som hamnat utanför konsumtionssamhället. Zygmunt Bauman skriver om hur social ojämlikhet skapar ett minfält, där man aldrig vet vad som ska utlösa explosionen.

Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp.

Revolutioner hör inte till den sociala ojämlikhetens stapelvaror; det gör däremot minfält. Minfält är områden fyllda med slumpmässigt utspridda sprängladdningar: man kan vara rätt säker på att några av dem, någon gång, kommer att explodera – men man kan inte med säkerhet säga vilka eller när. Eftersom sociala revolutioner är fokuserade och målinriktade finns det en möjlighet att finna och desarmera dem i tid. Det går dock inte med minfältsexplosioner. Man kan skicka soldater för att gräva upp och desarmera de minor som andra soldater från en annan armé har lagt ut; ett farligt uppdrag, om något – så som den gamla soldatvisdomen påminner oss: ”minröjare gör bara ett enda misstag”.

Men för de minfält som lagts av social ojämlikhet finns inte ens den sortens bot: de som lägger minorna och de som gräver fram dem måste vara en och samma armé, som varken kan undvika att lägga nya minor i de gamlas ställe eller låta bli att trampa på dem – gång på gång. Att lägga minor och att drabbas av explosionerna ingår i samma paket.

Annons
X

Alla varianter av social ojämlikhet uppstår ur uppdelningen mellan de som har och de som inte har, som Miguel Cervantes de Saavedra påpekade redan för ett halvt årtusende sedan. Men i olika tider innebär innehavet eller avsaknaden av olika föremål det mest önskvärda respektive det mest avskydda tillståndet. För 200 år sedan i Europa, för några decennier sedan i många avlägsna länder, och än i denna dag på platser med klankrig och diktatorer, är bröd eller ris den främsta orsaken till konflikter mellan de som har och de som inte har.

Tack och lov är detta inte längre aktuellt hos oss, tack vare vetenskap, teknologi och vissa förnuftiga politiska lösningar. Men det betyder inte att den gamla uppdelningen är död och begraven. Tvärtom … Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går.

Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera. Då George W Bush dagen efter elfte september-attacken manade amerikanerna att återhämta sig från traumat och återgå till det normala, hittade han inga bättre ord än ”fortsätt shoppa”.

    Nivån på våra shoppingaktiviteter och den lätthet med vilken vi gör oss av med ett föremål för att ersätta det med en ”ny och förbättrad” version är det huvudsakliga måttet på vår sociala ställning och vårt poängsaldo i tävlingen om livsframgång. I butikerna söker vi lösningen på alla problem som vi stöter på på väg från besvär till tillfredsställelse.

    Från vaggan till graven är vi tränade och drillade att behandla butiker som apotek fyllda med mediciner som kan bota eller åtminstone lindra alla livets och vårt gemensamma livs sjukdomar och plågor. Butiker och shopping erhåller på så vis en fullt och sant eskatologisk dimension. Stormarknaderna, som George Ritzer som bekant uttryckte det, är våra tempel; och så kan jag tillägga att inköpslistorna är våra bönböcker, medan promenaderna i gallerierna blir våra pilgrimsfärder.

    Våra mest entusiasmerande känslor består av att göra impulsköp och slänga ägodelar som inte är tillräckligt attraktiva, för att i deras ställe få plats med mera attraktiva sådana. Rikedom av konsumentglädje betyder livsrikedom. Jag shoppar, alltså finns jag. Att shoppa eller inte shoppa, det är frågan.

    För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för and- ra människor.

    Stormarknaderna må vara tempel där församlingen andaktsfullt samlas. För de fördömda, de som visat sig otillräckliga och bannlysts ur Konsumentkyrkan, är de fiendeland, uppförda på orten för deras landsflykt. De hårt beväpnade fästningarna förhindrar tillgången till de varor som skyddar andra från ett liknande öde; som George W Bush vore tvungen att medge, de förhindrar återkomsten (och för de ungdomar som ännu aldrig suttit på kyrkbänken, tillgången) till ”normalitet”.

    Stålgallren och markiserna, bevakningskamerorna, säkerhetsvakterna vid ingången och gömda inuti, bara förstärker atmosfären av slagfält och pågående konflikt. Dessa beväpnade och hårt bevakade tillflyktsorter för fienden-ibland-oss tjänar som en daglig påminnelse om de inföddas misär, låga värde, förödmjukelse. Trotsiga i sin högmodiga och arroganta oåtkomlighet verkar de ropa: Jag utmanar dig! Men till vad?

    Zygmunt Bauman

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X