Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Varje dag är en vårdskandal. Reportage från vård och vanvård Personligt vittnesmål från en äldrevård i kris

I "Varje dag är en vårdskandal" berättar Sebastian Lönnlöv om hur den svenska demensvården blivit en nedförsbacke mot döden. Boken är ett viktigt bidrag till det demokratiska samtalet, skriver Ida Therén.

Sebastian Lönnlöv (född 1988), debuterade 2014 med boken ”HBTQ – Böcker bortom normen”. Han är bibliotekarie och litteraturkritiker, men har tidigare arbetat inom äldreomsorgen.

Sebastian Lönnlöv (född 1988), debuterade 2014 med boken ”HBTQ – Böcker bortom normen”. Han är bibliotekarie och litteraturkritiker, men har tidigare arbetat inom äldreomsorgen. Foto: Cato Lein

Bokvåren 2016

Varje dag är en vårdskandal. Reportage från vård och vanvård

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100145330

158 s.

De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld, säger Moa som jobbar på äldreboende, i Sara Beischers roman ”Jag ska egentligen inte jobba här” (Ordfront, 2012). Livshotande misstag av personalen på äldreboendet rapporteras inte. Alla vill ha en hållhake på den bredvid om – eller snarare när – man själv råkar göra något fel.

Mönstret bekräftas i Sebastian Lönnlövs ”Varje dag är en vårdskandal”, ett personligt reportage om tiden då författaren arbetade på ett demensboende. Boken är förtroendeingivande och lågmäld, med en melankolisk – snarare än ursinnig – underton. Som den (smått fenomenala) titeln antyder handlar det här inte om spektakulära ”enskilda fall”, utan om att vardagen på boendet ständigt tangerar gränsen till vanvård. Lönnlöv skildrar en tystnadskultur bland de anställda som uppstått ur underbemmaning, stress och dåliga anställningsvillkor. Ständig ruljans på personal och abnorma sjukskrivningssiffror ger oerfaren personal och dålig kontinuitet för vårdtagarna – som hade behövt just det för att må bättre. Istället blir livet på demensboendet en nedförsbacke mot döden, långt från de fina beskrivningarna i upphandlingar och glansiga broschyrer. Allt handlar om att skynda, mata, lyfta, vända. Förebyggande vård, omtanke och promenader hinns inte med.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Problemen låter bekanta från den andra gruppen i samhället där hög sjukfrånvaro hos personalen och underbemanning blivit normen: våra minsta barn. Förskolepersonal över hela landet larmar om att de inte hinner syssla med pedagogik. Inte heller där vågar vi fråga oss hur de minsta barnen mår i överfulla barngrupper – tydligt i den bristande forskningen i frågan. Men någonstans finns ett moraliskt ställningstagande: Hög kvalitet är för dyrt.

    Annons
    X

    Vi har en befolkning som blir allt äldre och forskare larmar om att demenssjukdomar ökar drastiskt. Många kräver vård och tillsyn dygnet runt. Det är knappast bara jag som känner mig rädd inför framtiden. Vad händer när en allt större del av befolkningen inte kan arbeta, och de som är unga måste dra ett större lass. Hur ska allt gå ihop sig? Och var ska vi lägga ribban när allt fler behöver vård?

    Lönnlöv ger inga konkreta svar – utöver mer personal – men jag anar ändå några fullt görbara förslag som går att uttyda ur hans vittnesmål: Säkrare fasta anställningar, så att de äldre får möta samma ansikten varje dag. Mer personal, vilket minskar slarvet och sjukskrivningen och rimligtvis sparar pengar för Försäkringskassan. Svenska socialtjänstlagen låter väldigt fin på pappret, men verkligheten ligger långt från de vackra orden. Lönnlövs vittnesmål blir ytterligare en påminnelse om att lagen måste ses över.

    I en avslutande faktabaserad del ger även Sebastian Lönnlöv goda anledningar att ifrågasätta vinstdrivna äldreboenden. De har, konstaterar han, lägre personaltäthet än de kommunala. Antalet timanställda är högre, fler jobbar ofrivillig deltid, personalen är mer missnöjd och har lägre grundlön. Framför allt har offentliganställda i kommunala bolag meddelandeskydd, de skyddas om de pratar med media. I privata välfärdsföretag ser man snarare på informationen som företagshemligheter.

    En sak jag gärna hade sett mer av i Lönnlövs bok är en diskussion om de anhörigas ansvar. I sin aktuella dokumentär “The Swedish theory of love” berättar Erik Gandini om svenskens ”självständighet”, vilken lett till stor ensamhet. Där tar han upp det faktum att en av fyra svenskar dör ensamma, och att vissa inte upptäcks förrän flera år efter att de dött.

    I ett samhälle där vi arbetade mindre, kanske rentav följde Finlands försök med medborgarlön, skulle fler (kvinnor och män) kunna tillbringa mer tid med både barn och gamla. Utan arbetskritik och en diskussion om hur vi prioriterar de ”mjuka” värdena i livet utanför pengar och mätbar status blir en diskussion om äldrevården ofruktbar. Hur mycket personal som helst kan inte fylla upp platsen för en älskad person som kommer förbi, byter några ord och ger den äldre en kram.

    ”Varje dag är en vårdskandal” är enkelt och vackert skriven, ett både pedagogiskt och personligt dokument över en äldrevård i kris. Jag är glad att Sebastian Lönnlöv skrivit den här boken, som är ett viktigt bidrag till det demokratiska samtalet. Hur vill du ha det när du är gammal? Det är en fråga som rör oss alla, oavsett hur gärna vi skulle vilja slippa undan den.

    Ida Therén

    Annons

    Sebastian Lönnlöv (född 1988), debuterade 2014 med boken ”HBTQ – Böcker bortom normen”. Han är bibliotekarie och litteraturkritiker, men har tidigare arbetat inom äldreomsorgen.

    Foto: Cato Lein Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X