Annons
X
Annons
X
Kultur
Kommentar

Lotta Lundberg: Påvens ursäkt en världsnyhet – utom i Sverige

(uppdaterad)
Påven Franciskus har bett om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden” inför högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober.

Påven Franciskus har bett om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden” inför högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober. Foto: Andrew Medichini/TT

Hur gick det till när vi svenskar förlorade ett språk för det religiösa? Det frågar sig Lotta Lundberg med anledning av påvens kommande besök i Lund.

Vi kan inte sudda bort det som skett,

men vi vill inte tillåta att tyngden från gamla synder

ska fortsätta att förgifta vårt förhållande.

Annons
X

Berlin. Raderna ovan är inte resultatet av en lyckad parterapi eller refrängen till en schlager. Det är varken Boye eller Bowie. Det är inte heller akademiledamot Gunnel Vallquist som viskar ut sin högsta önskan där hon sitter på sitt moln.

De är påvens.

Samma kväll som nyheten släpps om hans medverkan vid högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober ber han om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden”.

I Tyskland är det en världsnyhet!

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Varför blir det inga rubriker i Sverige? Är vi så religionsblinda att vi inte bryr oss? Eller är vi arga? Okunniga?

    Säkert är att inget folk i världen är så privatreligiöst som vi.

    Svenskarna begraver gärna de döda i närvaro av en präst och har storslagna kyrkbröllop. Men jul och påsk har ingenting med Jesus att göra – det är bara så himla trevligt.

    När sorgen inte går att kladda runt med i massutskick på Facebook söker vi förvisso själavård, men ber gör svenskar hellre i flygplan och på akutmottagningar. Och andlighet upplever vi när solen går ner bakom Sjöbloms dass. Då är det liksom magiskt.

    Man kallar oss flummiga. Helt enkelt lite lösa i kanterna.

    Än sen, kan man fråga sig. Är det inte vackert så? Nej, det är påvert. I synnerhet när den ytliga hållningen speglas på kultursidorna.

    Samma dag som Gunnel Vallquist dog gick även David Bowie bort. Två ikoner inom två olika områden. Båda med ett starkt religiöst språk. Ändå lyste kopplingen till kristendomen med sin frånvaro. Bowies sista låt handlade förvisso om Lazarus, men jag såg inga referenser till Bibeln.

    I Vallquist fall dröjde det pinsamt länge innan hon fick det utrymme hon förtjänade och blev ihågkommen som den mystiker och stridbara ekumen hon varit vid sidan av sin översättargärning. Eller vågar jag påstå – som möjliggjorde den?

    När Tranströmer fick Nobelpriset var de svenska hyllningarna pinsamt renons på den andlighet som man i till exempel Tyskland vördade och analyserade med djupaste respekt. Och när Doris Lessing fick samma pris hyllades hon i Sverige främst ”för att hon satt mensblodet på den litterära kartan” medan sufismen som genomsyrar författarskapet helt nonchalerades.

    Hur gick det till när vi förlorade – inte en känsla, inte en uppriktighet, inte en längtan – utan ett språk? Det språk som underlättar när vi önskar tala om skillnaden på skuld och ansvar, sorg och sjukdom, förlåtelse och försoning. Det språk som ger oss bilderna tillbaka, tolkningsmönster och metaforer.

    Sammanhangen.

    Så att vi kan tillföra djupen bakom varför Bowie kallade sin låt Lazarus. Jag är nämligen övertygad om att den inte kom till i ett flummigt hugskott.

    Då skulle Vallquists ”Vad väntar vi egentligen på?” inte hamna i ett magasin. Utan bli en snackis – med långa kötider på biblioteken.

    Och påvens ursäkt skulle få hjärtan att slå. Bli rubriker.

    Vi har ju begripit vikten av hemspråksundervisning. Hur avgörande det är för en växande människa att stå stadigt i sitt modersmål för att kunna formulera ambivalenta känslor, begripa bilder, sortera intryck (Totte badar). Bli till – för att kunna växa (Lazarus tar sin säng och går). Få referensramar (Förlåt dem, ty de vet inte vad de gör).

    Sverige står inför att integrera hundra tusen mer eller mindre religiösa asylsökande. Hur gör vi det utan ingång till vårt eget språk, en ”hemreligion”?

    För det är bristen på det där fundamentala språket som gör att vi tror att religion alltid handlar om ”de andra”. Just så kommer fördomar och klichéer rusande. Buddisterna verkar snälla, de tror på en inre frid. De har ju Dalai Lama. Muslimer däremot är krigiska och kvinnofientliga. De har ju IS och Usama. Påven gillar ju varken bögar eller abort. Nä, skit i den där gubben.

    Denna infama språklöshet är ett av främlingsfientlighetens främsta signum. Tro är en färskvara. Vi måste hela tiden uppdatera våra värden, annars ruttnar de och projiceras på den andre.

    Många kristna tycker att det är genant att kalla sig kristen. Att definiera sig själv framför den oförstående är svårt. Hur ska man formulera sig? Vilka bilder kan man använda när den andre saknar förförståelse?

    Om vi inte vill att påvens besök i Lund ska mynna ut i något Mello-jippo är det bråda tider. Här har även kyrkan ett stort ansvar. Som de säger på ”Stjärnorna på slottet”: Det kommer att bli en resa.

    Hur moderna flummare vi än önskar vara kan vi aldrig skriva om historien. Religionsfrihet kan vi bara försvara om vi vet vad religion är.

    Läs fler krönikor av Lotta Lundberg:

    Annons

    Påven Franciskus har bett om ”förlåtelse och barmhärtighet för det icke evangeliska förhållningssättet från katolikernas sida gentemot de övriga kristna samfunden” inför högtidlighållandet av reformationen i Lund i oktober.

    Foto: Andrew Medichini/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X