Annons
X
Annons
X

Patienter har rätt till sin egen död

DÖDSHJÄLP Det är tid att sluta hyckla. Att avbryta en meningslös behandling och därmed förkorta livet – nu tillåtet – skiljer sig inte principiellt från att få medicinsk hjälp att avsluta livet. Lagstiftningen måste ses över, skriver Gösta Gahrton, professor emeritus i medicin.

En 31-årig kvinna vädjar om hjälp att få dö. Hon har en obotlig nervsjukdom och vill avsluta sitt liv på ett värdigt sätt ”så länge jag ännu har en kropp och en hjärna i behåll” (SvD 18/3). Socialstyrelsen tänker på frågan medan kvinnan fortsätter att lida.

Enligt Ingemar Engström från Svenska Läkaresällskapets etiska delegation är saken etiskt klockren – patientens önskan måste tillgodoses. Varför tvekar då Socialstyrelsen och varför kan inte kvinnan och läkarna tillsammans själva ta beslutet? Det är enligt svensk lag tillåtet att avsluta en meningslös behandling om patienten så önskar.

Problemen för Socialstyrelsen är så vitt man kan förstå flera. Att stänga av en respirator kan innebära lidande om kvinnan inte blir tillräckligt nedsövd innan avstängningen.

Annons
X

Efterdyningarna av Astrid Lindgren-fallet där en läkare står åtalad för att ett döende barn – enligt åtalet – fått för hög dos av ett sömnmedel, gör att läkarna och tydligen också Socialstyrelsen är osäkra på var gränsen går mellan avbrytande av meningslös behandling och dödhjälp. Man är rädd för att ge för hög dos sömnmedel och därmed bli anklagad för mord.

I min egen familj finns två exempel som illustrerar problematiken:

Min 82-årige far blev medvetslös efter en bilolycka och lades i respirator. Han vaknade inte upp på några dagar och behövde fortsatt respiratorbehandling för att leva. Efter diskussion med läkaren beslöt vi att avbryta behandlingen. Eftersom han var medvetslös kunde han efter en kortare tid sluta sina dagar utan uppenbart lidande. Ett säkrare sätt att undvika lidande hade varit att innan avstängningen ge honom en dos sömnmedel som riskerade att förkorta livet. Om han då hade avlidit innan respiratorn stängdes av hade det kunnat rubriceras som mord. Om han avlidit efter det att respiratorn stängdes hade det varit ett korrekt avbrytande av meningslös behandling.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Min 75-åriga syster hade en svår blodsjukdom, som så småningom krävde flera transfusioner i veckan. Hon fick beskedet att sjukdomen inte kunde botas. Hon beslöt då att hon inte längre ville ha några transfusioner. I samråd med ansvarig läkare avslutades den meningslösa behandlingen.

    Dessvärre fick hon lida onödigt i flera dagar därför att aktiv livsavslutande behandling inte fick ges. Det hade hjälpt henne att bli nedsövd till medvetslöshet, men risken att detta skulle tolkas som aktiv dödhjälp var för stor. Man vågade helt enkelt inte ge henne tillräckligt hög dos.

    Mot bakgrunden av dessa exempel är Svenska Läkaresällskapets och Sveriges läkareförbunds nya liberalare tolkning av lagstiftningen om livsuppehållande behandling av patienter i livets slutskede välkommen. Kanske kan den övertyga oroliga läkare att inte avstå från att ge en fullgod behandling även om den skulle resultera i patientens förtidiga död. Men helt säkert är det inte.

    Min egen erfarenhet och fall som det nu aktuella visar att patienter inte är övertygade om att en omtolkning av lagen räcker för att de skall vara säkra på att få bestämma när de vill få ett värdigt slut, fritt från lidande.

    Ett förslag som innebär att en nedsövd terminal cancerpatient skall väckas var fjärde timme för att intyga att hon fortfarande vill riskera livet för att få tillgång till fortsatt nedsövning och smärtlindring ter sig orealistiskt. Omtolkningen ger inte patienten den självklara rätten att bestämma över både sitt liv och sin död.

    Lagstiftningen måste ses över. Begränsningar kan behövas, men principen bör vara att patienten själv tar det av- görande beslutet. När patienten beslutat att hon inte längre vill leva på grund av en oåterkalle- ligen obotlig sjukdom skall hon ha rätt att få professionell hjälp med att avsluta lidandet även till priset av att avlida.

    I vissa fall då patienten är medvetslös eller minderårig kan en anhörig med god kännedom om patienten inträda i dennes ställe. Två läkare skulle kunna intyga att sjukdomen är obotlig och att fortsatt liv innebär onödigt fortsatt lidande. Vissa undantag kan behöva göras för psykiska sjukdomar, där lidandet går i vågor och gränsdragningar kan vara svåra, men dessa skall inte utgöra hinder för att den terminala cancerpatienten eller ALS-patienten skall få sin rättmätiga önskan beviljad utan att behöva väckas till nytt lidande ur den begärda sömnen var fjärde timma.

    Det är tid att sluta hyckla. Att avbryta en meningslös behandling och därmed förkorta livet – nu tillåtet – skiljer sig inte principiellt från att i samma situation få medicinsk hjälp med att avsluta livet.

    GÖSTA GAHRTON

    professor emeritus i medicin vid Karolinska Institutet, tidigare ordförande i Forskningsetiska kommittén vid Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X