Annons
X
Annons
X

Kristoffer Leandoer: Otäckare än så här blir inte litteraturen

Shirley Jacksons berättelser hör till skräcklitteraturens kusligaste, men själv såg hon sig förmodligen som en skildrare av den verklighet hon levde i. Allting tycks oförutsägbart i Jacksons litterära universum, där det enda man kan räkna med är människors grymhet.

Shirley Jackson (1916–1965).

Shirley Jackson (1916–1965). Foto: Erich Hartmann

Vilken är den mest skrämmande bok du någonsin läst? Genom åren har jag fått frågan några gånger, och slentrianmässigt alltid gett samma svar: amerikanskan Shirley Jacksons roman ”The haunting of Hill House” från 1959. Det är även Stephen Kings och många andra skräckförfattares standardsvar, av ett mycket enkelt skäl: Jackson lyckas skrämma utan att någonsin visa det skrämmande, bara med hjälp av huvudpersonens egen inbillning och suggestionskraft. Det värsta som händer är en knackning, det enda tillhygget en burk målarfärg.

Inom skräcklitteraturen har Shirley Jackson (1916-1965) sin säkerställda plats enbart på grund av ”The haunting of Hill House” (”Hemsökelsen”, som romanen fick heta på svenska i Inger Edelfeldts översättning från 1978) samt novellen ”The lottery”, vars publicering i The New Yorker den 26 juni 1948 ledde till massuppsägning av prenumerationer och en läsarstorm som närmast kan jämföras med reaktionerna på Orson Welles radioföreställning ”Världarnas krig” ett decennium tidigare – många läsare trodde att Jacksons genuint obehagliga berättelse om människooffer i ett idylliskt litet New England-samhälle var en redogörelse för faktiska förhållanden, och vissa antropologiskt intresserade skrev för att få veta var de kunde iaktta den uråldriga stenkastningsriten.

Vid en närmare bekantskap framstår författarskapet som ännu märkvärdigare, och man inser snabbt att varken ”Hemsökelsen” eller ”The lottery” var något lyckokast. Även om hon påstod sig ha skrivit ”The lottery” på mindre än två timmar, utan större eftertanke, läser man den som ett destillat av författarens samlade erfarenhet. Hela Jacksons produktion genomsyras av samma genuina ­obehag, som väcks av författarens illusionslösa blick på den samtida amerikanska vardagen, efterkrigsårens ­galopperande ekonomiska tillväxt där kärnfamiljs­ideal och stegrad konsumtion går hand i hand med fasan för det främmande. Men det är inte fråga om att blotta det otäcka som döljs under vardag och radhusidyll: för Jackson var de fullständigt tillräckliga i sig själva som hot, för henne låg det otäcka i öppnast möjliga dager. I fråga om vantrivsel kan hon mäta sig med 1900-talets allra största, för henne var i allra högsta grad helvetet de andra.

Annons
X

Man bör också ha klart sig att hon kanske inte såg sig som någon skräckförfattare utan som en skildrare av den verklighet hon själv levde i. Från tidig barndom hörde Shirley Jackson röster och musik, såg ansikten i gräsmattan, bland annat en gammal man med skägg, och blev uppriktigt förvånad när hon insåg att inte alla kunde se det hon såg. Det är inte helt klart om hallucinationerna någonsin helt upphörde, de blev snarare en självklar del av hennes världsbild, där varsel var vardagshändelser och identifikationen med New Englands häxor påtaglig: hon fick med tiden en betydande samling magiska föremål och litteratur.

I vuxen ålder plågades hon av allt svårare ångest varje gång hon skulle lämna huset, kanske delvis fysiskt betingad eftersom hon var en kedjerökare som vägde över 130 kilo och förflyttningar vållade rent praktiska problem. Samtidigt blev hon rent folkkär för sina kåserier som milt humoristiskt skildrade familjens vardagsbestyr, där bristen på kontroll framstod som charmig och bohemisk – ena stunden ville hon framstå som bullbakande mamma, nästa som trolldrycksbryggande häxa.

"Hemsökelsen" filmatiserades första gången 1963, som "Det spökar på Hill House", av Robert Wise.

Genialiteten i hennes författarskap består delvis i förmågan att förena dessa perspektiv. Jackson kan återge amerikansk efterkrigsvardag med total lyhördhet för varje tonfall, varje produktval i snabbköpet, samtidigt som hon kan skildra hur det är att stå utanför den, att inte se vardagen som trygghet utan som grymhet och hot. Hon hade den utanförståendes absoluta gehör för gemenskapens tonfall och dess halvt omedvetna sätt att sluta sig och stänga ute.

I år är det 100 år sedan Shirley Jackson föddes i en välbeställd västkustfamilj, som första barnet till unga föräldrar som gärna hade levt bekymmerslöst societetsliv ett tag till: i tonåren fick Shirley veta av sin mamma att hon egentligen var en misslyckad abort. Mellan mor och dotter uppstod snabbt en fiendskap grundad i ömsesidig besvikelse. Shirley var klumpig, överviktig och ointresserad av att vara till lags. Trots att hennes litterära universum helt och hållet är förlagt till New England, med dess djupa skogar, små ensliga samhällen och minnen av häxprocesser, hävdade hon att familjens flytt från västkusten till New York år 1933, när Shirley var 16, var en personlig katastrof, hennes fördrivning ur paradiset.

En novell i skoltidningen på college – en två sidor lång monolog om ett självmordsförsök – ändrade allt: den tre år yngre vänsterradikale litteraturstudenten och Brooklynjuden Stanley Hyman läste den och bestämde sig omgående för att gifta sig med dess författare. Hyman, med rejäla anlag för översitteri och despotism, avgjorde parets framtid redan innan de träffats: han skulle bli en betydande kritiker och hon en betydande författare, han skulle vägleda henne mot berömmelsen.

När de gifte sig och flyttade in i en fallfärdig lägenhet på Manhattan blev Stanleys pappa Mo så upprörd att han satt shiva över sonen, som om denne dött.

Tillsammans ägnade sig makarna Hyman-Jackson åt en konsumtion i måttlöshetens tecken, som en grotesk parodi på efterkrigstidens samhälls­ideal. Allt fick växa utom kontroll, på ett sätt som det officiella författarporträttet inte låter ana. Hon hade aldrig färre än sex katter, i regel ett tjugotal. Stanken i makarnas hem var även enligt välvilliga vittnen förfärlig. Deras boksamling – som enligt den mest försiktiga beräkning omfattade minst 30  000 volymer, förmodligen betydligt mer – gjorde varje flytt till en mardröm. De missbrukade mat, tobak, alkohol, amfetamin, lugnande, men även relationer. De hade överdådiga fester, de älskade att ha gäster men älskade också att förolämpa dem. Stanley var otrogen så ofta han kom åt, gärna med sina egna elever, och familjens middagsbord var scenen för ständiga gräl, flirter, provokationer och kränkningar – en daglig iscensättning av ”Vem är rädd för Virginia Woolf”, bara i närvaro av barnen.

1999 kom Jan de Bonts filmatisering av "Hemsökelsen", "The haunting", med bland andra Lili Taylor och Catherine Zeta-Jones i rollerna. Foto: AOP

Som författare kunde Shirley Jackson ta klivet ut ur sig själv och se detta destruktiva beteende utifrån, från barnens perspektiv. Den kusliga novellen ”The intoxicated”, som får inleda genombrotts­boken ”The lottery” från 1949, skildrar just hur en berusad gäst lämnar en sådan högljudd fest i vardagsrummet och flyr ut i köket där familjens dotter helt trankilt gör läxorna: gradvis förlorar den vuxne kontrollen över situationen, och en avgrund öppnar sig inför hans fötter när flickan nyktert och sakligt informerar honom om världens förestående undergång – en text som förebådar kommande decenniers stora teman kärnvapenkrig och generationsklyftor, samtidigt som den är ett erkännande av de egna barnens besvärliga uppväxtvillkor.

Jackson är en i högsta grad ovanlig skildrare av relationer mellan föräldrar och barn, där ingendera parten visar upp förväntade känslor. Nästan all skräck bygger på fasta, grundläggande värderingar och vad som händer när man går utanför dem. Hos Jackson finns mycket litet sådant. Artig likgiltighet är det bästa man kan hoppas på. I familjen finns varken gemenskap eller trygghet, man kan inte ens lita på att bli igenkänd, menar en novell som ”Louisa, please come home”. Å andra sidan finns trygg­heten ännu mindre utanför familjen, vilket visas i hennes andra romanmästerverk ”We have always lived in the castle” från 1962 (”Vårt hem är vårt slott”, 1977), där överlevarna efter en familjetragedi genom sin blotta närvaro provocerar fram allt värre utslag av mobbmentalitet i ett litet samhälle.

Grymheten är kanske den enda konstanta faktorn i Jacksons litterära universum. För hennes gestalter rymmer yttervärlden mycket lite förutsägbarhet eller begriplighet, men grymheten visar sig i den förr eller senare, vare sig den är kollektiv eller enskild, avsiktlig eller oavsiktlig, tanklös eller utstuderad. Den oftast återkommande figuren i Jacksons berättelser är den ensamma människan och hennes förbluffade häpnad inför denna grymhet. För Jackson dolde vardagen som sagt inte tillvarons inneboende grymhet så mycket som utgjorde den, vilket kan ­exemplifieras av en novell som ”The summer ­people” från 1950, där ett välbeställt pensionerat storstadspar en ovanligt vacker september bestämmer sig för att stanna kvar i sommarstugan längre än de brukar, vilket inte tas emot som en välkommen nyhet av lokalbefolkningen.

Samtidigt söker sig hennes gestalter med sömngångaraktig säkerhet till det som förgör dem. Det främsta exemplet är Eleanor Vance, den psykiskt instabila huvudpersonen i ”Hemsökelsen”. Vid en omläsning framstår ”Hemsökelsen” snarast som en kärleksroman mellan två instabila varelser, en kvinna och ett hus. Den berömda inledningsmeningen förklarar att ingen levande organism särskilt länge uthärdar ett tillstånd av absolut verklighet utan att förlora sitt förstånd; allt levande måste få drömma. I nästa mening får vi veta att Hill House inte var friskt: huset lyder under samma lagar som alla levande varelser, är det alltså levande? Shirley Jackson – som härstammade från arkitekter – hade lättare att identifiera sig med hus än med männi­skor, beskrev gärna sitt eget inre i arkitektoniska termer och påstod sig genast veta om ett hus var lyckligt eller olyckligt.

Det oförglömligt otäcka med ”Hemsökelsen” är att dess huvudperson beskrivs som så lycklig. Den ensamma Eleanor Vance, som drömt om ett liv som byhäxa, hittar hem när hon kommer till Hill House, och är beredd till vad som helst för att stanna kvar, hur rädd huset än gör henne, så skänker denna rädsla just den intensitet som Eleanor dittills saknat i sitt liv. Just däri låg Shirley Jacksons stora geni: hon förstod att rädsla och längtan är en och samma känsla.

Annons
Annons
X

Shirley Jackson (1916–1965).

Foto: Erich Hartmann Bild 1 av 3

"Hemsökelsen" filmatiserades första gången 1963, som "Det spökar på Hill House", av Robert Wise.

Bild 2 av 3

1999 kom Jan de Bonts filmatisering av "Hemsökelsen", "The haunting", med bland andra Lili Taylor och Catherine Zeta-Jones i rollerna.

Foto: AOP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X