Annons
X
Annons
X

Orkidébarnen behöver rätt näring

SÅRBARHET. Maskrosbarn, de där som blommar trots dåliga förutsättningar, känner vi till. Nu finns också begreppet orkidébarn, extra känsliga personer som reagerar starkare än andra – både på stress och på stöd.

De känsliga ”orkidébarnen” är mer sårbara än de tåliga ”maskrosbarnen”. Men med extra god omvårdnad kan de samtidigt utvecklas och må bättre än många andra. 	ILL: Lotta Sjöberg

De känsliga ”orkidébarnen” är mer sårbara än de tåliga ”maskrosbarnen”. Men med extra god omvårdnad kan de samtidigt utvecklas och må bättre än många andra. ILL: Lotta Sjöberg

Vissa människor tycks ha gener som gör dem lika tåliga som maskrosor. Hur dålig jordmånen än är lyckas de slå rot och blomstra. Andra är mer som känsliga orkidéer. Får de inte den speciella omvårdnad de behöver så vissnar de lätt. Drivs de däremot upp i ett växthus av personer med gröna fingrar blomstrar de ofta vackrare än många andra växter.

– ”Orkidébarnen” är mer ömtåliga än ”maskrosbarnen”. Utsätts de för påfrestningar så drabbas de lättare av olika fysiska och psykiska besvär. Men växer de upp under trygga förhållanden kan de i stället må bättre och utvecklas mer än många andra individer, förklarar den amerikanska forskaren Bruce Ellis, som introducerat den så kallade orkidéhypotesen.

En av de stora upptäckterna inom den psykiatriska forskningen de senaste 15 åren är att man har identifierat ett antal genvarianter som i kombination – och bara i kombination – med en svår barndom eller senare traumatiska livshändelser ökar risken för att drabbas av olika psykiatriska problem, som depression, adhd, ångest eller utagerande beteende.

2003 publicerades en studie kring denna så kallade sårbarhetsteori som väckte stor uppmärksamhet i forskarvärlden. Individer med en viss variant av genen 5-htt, som styr omsättningen av signalämnet serotonin i hjärnan, hade visat sig ha en ökad risk att drabbas av depression – men bara om de utsatts för stressande livshändelser, som att mista en anhörig eller förlora jobbet.

Annons
X

– Det viktiga som denna och andra liknande studier pekade på var att miljö och gener går hand i hand. Man är inte dömd till psykiatriska problem om man har en viss genvariant, men man löper en något större risk att drabbas om man dessutom utsätts för traumatiska livshändelser, förklarar beteendevetaren Cecilia Åslund vid Centrum för klinisk forskning i Västerås.

De senaste åren har det dykt upp ett nytt sätt att se på det här samspelet. I stället för att betrakta de så kallade sårbarhetsgenerna som en enkelriktad väg som enbart leder till ökad risk för psykisk ohälsa, menar nu flera forskare att det snarare handlar om en tvåfilig led med motsatta körriktningar.

Bärare av sårbarhetsgener är visserligen extra känsliga för påfrestande livshändelser, men de har också visat sig vara extra känsliga och mer mottagliga för positiva livserfarenheter. Växer de upp under trygga och goda förhållanden löper de därför lägre risk att drabbas av olika hälsoproblem än andra med samma genuppsättning.

En av de forskare som tidigt intresserade sig för detta är Bruce Ellis vid University of Arizona. Tillsammans med kollegan Thomas Boyce har han sett att det finns stora individuella skillnader när det gäller hur människor påverkas av den omgivande miljön.

Ungefär 20 procent av alla individer anses extra känsliga för förändringar i omgivningen. Om dessa yttre stimuli på något sätt uppfattas som hotfulla, drar nervsystemet igång med full kraft och förbereder kroppen på kamp eller flykt. Det stresspåslag som detta ger kan vara skadligt för kroppen, och känsliga och ”hög-reaktiva” individer löper därför ökad risk att drabbas av såväl psykisk som fysisk ohälsa – särskilt om de befinner sig i miljöer som ofta triggar alarmsystemet.

Länge sågs den här känsligheten därför enbart som något negativt, men som Ellis och Boyce och även andra forskare har visat finns det två sidor av myntet. I en studie fann de till exempel att ”hög-reaktiva” barn från utsatta familjer oftare led av luftvägsinfektioner än ”låg-reaktiva” barn med likartade uppväxtförhållanden. Men de allra friskaste barnen i studien visade sig också vara ”hög-reaktiva” – men från ovanligt trygga familjer.

– De här barnen var mer mottagliga både för stressframkallande och för stödjande faktorer i uppväxtmiljön. Deras känslighet utgjorde därför både en risk och en möjlig styrka, säger Bruce Ellis.

Utifrån sin forskning lanserade han och hans kollega den så kallade orkidéhypotesen. Även om det fortfarande är just en hypotes och handlar om högkänslighet, kommer allt fler studier från andra områden som stödjer den.

Nederländska forskare har till exempel undersökt barn med en genvariant som kopplats till utagerande beteenden. De som bar på denna sårbarhetsgen och kom från utsatta hemförhållanden, uppvisade mer störande beteenden än de barn som också växt upp under svåra förhållanden, men som inte hade den aktuella genvarianten.

När barnens föräldrar därefter fick lära sig att bemöta sina utagerande barn på ett bättre sätt, visade det sig att de vuxnas ändrade förhållningssätt hade störst effekt på barnen med sårbarhetsgenen. Deras utagerande beteenden minskade med 27 procent jämfört med 12 procent hos de andra.

– Genom screening skulle man kunna identifiera de känsliga barnen och skräddarsy åtgärder för dem. Eftersom de är så mottagliga för positiv påverkan är det väl investerade pengar. Samtidigt kan man förstås inte bara strunta i de mer okänsliga barnens problem, utan man måste försöka hitta andra sätt att stötta dem, säger Bruce Ellis.

Även vid Centrum för klinisk forskning i Västerås har man sett vissa samband som stödjer orkidéhypotesen. I sin avhandling fann exempelvis Cecilia Åslund att individer som bar på en ”känslig” genvariant löpte nästan fyra gånger så stor risk att utveckla depression – om de samtidigt haft en svår uppväxt. Individer som utrustats med den känsliga genvarianten – men som haft en trygg uppväxt – löpte däremot lägre risk att utveckla depression.

– Det handlar inte om jättestora skillnader och vi vet fortfarande relativt lite om hur den mänskliga hjärnan fungerar. Men jag tror absolut att det finns två sidor av den ökade känsligheten, säger Cecilia Åslund.

Det som stärker henne och andra forskare i den uppfattningen är evolutionen. Genvariationer som finns hos en relativt stor andel av befolkningen och som förs vidare från generation till generation kan inte vara rakt igenom dåliga utan måste också ha positiva effekter som bidragit till artens överlevnad. Annars skulle de ha försvunnit för länge sedan genom det naturliga urvalet.

– Även om de mer känsliga individerna riskerar att ”vissna” under påfrestande förhållanden, kan de må bättre och utvecklas extra mycket i trygga miljöer, säger Bruce Ellis.

Han hänvisar också till de senaste decenniernas forskning inom evolutionär utvecklingsbiologi som visat att det inom de flesta arter sällan utvecklats bara en vinnande överlevnadsstrategi utan flera parallella. Att ha både maskrosor och orkidéer i den mänskliga rabatten ökar helt enkelt artens sammanlagda chans att överleva över tid.

– För att en grupp ska bli så framgångsrik som möjligt i en tuff miljö behövs olika personlighetstyper, säger Cecilia Åslund. Maskrosbarnen är visserligen stresståligare, men om en grupp människor levde på savannen för 10 000 år sedan, skulle de nog inte ha klarat sig särskilt länge om alla varit maskrosbarn som inte brydde sig särskilt mycket om vad som hände i busken intill. Där behövdes även några känsliga orkidébarn som snabbt reagerade på prasslet och fick gruppen att flytta på sig innan tigern hann anfalla.

SvD lanserar Idagserien De Högkänsliga som e-bok

DE HÖGKÄNSLIGA - Idagserie om att leva med extra känslighet för intryck.

Köp e-boken här

De högkänsliga - alla artiklar

Annons
Annons
X

De känsliga ”orkidébarnen” är mer sårbara än de tåliga ”maskrosbarnen”. Men med extra god omvårdnad kan de samtidigt utvecklas och må bättre än många andra. ILL: Lotta Sjöberg

Bild 1 av 2
Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X