Miljödebattören Jonny Fagerström och nio medförfattare ondgör sig över ”alarmister” på klimatområdet (2/3). Av författarna presenteras inte mindre är fem som professorer och en som docent, vilket kan synas ge trovärdighet åt artikeln – tills man granskar deras argumentation.

Deras påstående att ”man inte kunnat visa ett signifikant orsakssamband mellan förhöjd koldioxidhalt och eventuella klimatförändringar” visar på djup okunskap om forskningsläget. De utnämner också klimatvetenskapen till ”ett allvarligt hot mot hela vetenskapssamhällets trovärdighet”. Men i själva verket är det inte den seriösa klimatvetenskapen som står för detta hot, utan insändarförfattarna själva, då de viftar med sina fina professorstitlar trots att artikeln enbart bjuder på löst tyckande utan förankring i den vetenskapliga litteraturen.

Vidare påstår Fagerström och hans vänner att klimatforskarnas datormodeller ”är konstruerade så att måttligt förhöjda halter av koldioxid i atmosfären ger upphov till en avsevärd uppvärmning”. Härmed antyder de att forskarna väljer modellernas mekanismer och parametrar helt godtyckligt, eller (ännu värre) i syfte att uppnå så dramatiska resultat som möjligt. Det intryck insändarskribenterna härmed frammanar är grovt vilseledande. Klimatmodellerna bygger på experimentellt och empiriskt välunderbyggda mekanismer som exempelvis koldioxidens växthusgasegenskaper och annan grundläggande fysik. Vissa av de fysikaliska parametrarna är kända med mindre precision, men i sådana fall körs modellerna gång på gång med olika val av parametervärden, för att på så vis ge en uppfattning om hur stor osäkerhet i resultaten som den bristande parameterprecisionen ger upphov till.

Fagerströms inlägg i SvD är bara det senaste i en lång rad av snarlika inlägg från en sammanslutning kallad Stockholmsinitiativet, som sedan i somras ihärdigt spridit desinformation om klimatfrågan i svensk dagspress. Det finns inte här utrymme att i detalj gå in på pseudovetenskapligheterna i deras påståenden. Jag vill i stället rekommendera läsaren att ta del av min granskning av Stockholmsinitiativet i tidskriften Folkvett (4/2008) samt den efterföljande diskussionen (1/2009).

Låt mig slutligen kommentera detta med ”alarmism” – ett i sammanhanget mycket märkligt skällsord. När vetenskapen upptäcker att mänskligheten står inför stora faror bör den givetvis slå larm. Man kan undra vad som skulle hända om Jonny Fagerström oaktsamt kliver ut i gatan utan att notera den framstormande lastbilen, och en medtrafikant ropar ”Akta dig!” Måhända svarar Fagerström då medtrafikanten med ett indignerat ”Förbaskade alarmist!”