Enligt Skolverkets undersökning har kunskapsutvecklingen i den svenska skolan varit negativ de senaste tjugo åren. Debatten har varit livlig och experter med rynkor i pannan konstaterar att man inte riktigt vet vilka orsakerna är till detta.
Enligt min mening är det hela ganska enkelt. Den främsta orsaken är att vi under de senaste decennierna förändrat både innehåll och arbetssätt i den svenska grundskolan.
För trettio år sedan jobbade man med mycket mer fokus på de enskilda ämnena. Om det fanns samarbete mellan lärare var det mest inom ämnesgruppen.
Under de decennier som gått har vi organiserat skolan i arbetslag där olika ämneslärare undervisar och är mentorer.
Arbetslaget har blivit den naturliga enheten för eleverna. I arbetslagen har man i större utsträckning än tidigare betonat samarbete över ämnesgränser, social fostran och personlig utveckling.
Man jobbar i teman och projekt för att se sammanhangen i tillvaron och hur de olika ämnena hänger ihop. Man lär sig att arbeta och att vara trygg tillsammans med andra i en grupp.
Om detta är en bra eller dålig utveckling vill jag låta vara osagt. Man kan bara konstatera att fokus i den svenska grundskolan flyttats något från faktainlärning till annat.
Att då dagens svenska elever uppvisar något sämre kunskaper jämfört med för tjugo år sedan är inte alls förvånande. I dag besitter eleverna andra kunskaper, men dessa är inte alla så lätta att mäta.
Att jämföra kunskaper på detta sätt utan att beakta dessa skillnader är ganska meningslöst.
Ska svenska elever i fortsättningen nå bättre resultat i dessa undersökningar är lösningen mycket enkel. Återför fokus i undervisningen på faktakunskaper i de olika ämnena.
Frågan är bara om det är en sådan skola vi vill ha.
