Ytterligare artiklar visar, inte heller det förvånande, att detta är ett mycket mer utbrett fenomen än bara bland fackliga. Jagvillhabostad.nu tycker att det är skrämmande att människor som sitter och tar viktiga beslut för vår framtid på olika nivåer inte ser det olämpliga att utnyttja sin position på det här viset.
I dagarna publicerades även en artikel om att förra bostadsministern funderar på att behålla en lägenhet i Stockholm trots att han har en bostad i Halland och en i Malmö, är det verkligen nödvändigt?

Vi är många som saknar fast bostad i Sverige, inte minst i Stockholm. Med dagens bostadsbrist och det ljumma intresset att göra något åt den från majoriteten av politikernas sida är inte konstigt att politikerföraktet växer. Det är svårare att hitta engagemang och intresse för minskandet av bostadsbristen än för förbättrad sjukvård och utbildning, men det är klart, sjuka kan alla bli och utbildning vill man ju ha. Men varken de själva, eller de egna barnen drabbas av bostadsbristen.

Och hur kommer det sig att det ses som så självklart att utnyttja sin position när det gäller just bostäder? Anser olika makthavare att de själva och deras anhöriga ska få gå före sjukvårdsköer och få förtur till universiteten också?
Dagens bostadsbrist drabbar stora grupper, unga, invandrare, ensamstående föräldrar och låginkomsttagare. Är det inte läge att även beslutsfattare får känna av vad det innebär? Kanske krävs lite fler besök i verkligheten både för politiker, fackpampar och anställda på de allmännyttiga bostadsbolagen. Testa att byta bostad varannan månad i ett år, bo olagligt, betala dubbelt mot en vanlig hyra och se hur lätt det är att sköta sitt arbete, sitt sociala liv och sin hälsa med de förutsättningarna. Slår vad om att det helt plötsligt skulle börja byggas med rasande fart och att bostadsbristen skulle vara åtgärdad på några år.

Insändare av
Lotta Jaensson
projektledare
Lillemor Spaak
verksamhetskoordinator
Sofia Larsson
bostadspolitiskt ansvarig
Jagvillhabostad.nu