I dag talas det mycket om utbrändhet i arbetslivet, men en målgrupp som verkligen är i riskzonen, som det inte talas lika mycket om är ungdomar. Ungdomar vet att konkurrensen är hård och att vi måste slita hårt för att komma någonstans. Vi ungdomar vet att vi måste vara bäst för att slå oss fram i arbetslivet, om alla ska vara bäst, ja, då höjs ribban hela tiden lite grann. Men någonstans måste det väl finnas ett stopp på det hela?

När man som ung räcker upp en hand och säger ifrån så får man ofta till svar att man prioriterar dåligt eller fokuserar för lite på rätt saker. Vi är inte dumma i huvudet, vi prioriterar och fokuserar så mycket vi bara orkar, och vi är trötta på dessa två ord. Det finns dessutom alltid då en annan ungdom som ska armbåga sig fram och säga ”det är inte för mycket att göra, allting är jättebra” för att framstå som ännu lite bättre.
Det finns så många saker att tävla om, och en stor sak är betyg. Jag är för betyg, absolut, jag tycker att den som kämpat ska ha fler chanser att komma vidare än den som inte bryr sig om sin skolgång. Men min poäng är att ni lärare, föräldrar och övriga vuxna i ungdomars närhet måste se när en ungdom engagerar sig ”för mycket” liksom när en ungdom helt skippar skolarbetet.

När jag gick på högstadiet fick dessutom eleverna ”leka budbärare” mellan lärare och säga till när det blev för mycket prov och krav på en och samma gång. Lärare i sin tur skyller ifrån sig, ett skäl till stress är att skolarbetet klumpar ihop sig inför lov och så vidare. Lärare måste kommunicera bättre för en mer avslappnad skolgång för elever!
Flertalet ungdomar, inklusive jag själv lider av olika former av stressymtom, så som näsblod, kronisk mag- eller huvudvärk, hjärtklappningar och sömnsvårigheter. Så vem ska ta tag i vår nästa utbrända generation?