Återigen ska fiender utdefinieras, den räta linjen mot framtiden ska återupprättas. Ack denna vänsterns svaghet för absoluta sanningar. Det märks på de högljudda reaktionerna. Nina Björk (DN 31/11) har tryckt på en öm punkt när hon ifrågasätter dagis som det ser ut i dag. Det märks på tonläget i reaktionerna.
Debatten har nu fallit ner till utfästelser om hur bra eller mindre bra det ena eller andra barnet mått av att gå på dagis. Liza Marklund vet till exempel (Expressen 6/11) att hennes dotter mått bra av dagis. Dottern är vacker och bor i en trerummare i innerstan. Kanske skulle frågan må bra av att lyftas över kulturmedelklassens horisont och utanför huvudstadens stadskärna.

I norska Klassekampen diskuterades i helgen (6/11) den explosiva situationen i de franska förorterna och hur man kan undvika att den uppkommer också i Norge.
Psykologen Anne Borge föreslår i Klassekampen obligatoriskt dagis från tre års ålder för att garantera att alla barn görs delaktiga i samhället redan från tidig ålder. Invandrarbarn går ofta inte på dagis. Jag tycker det låter som en idé värd att värdera. Barnomsorgen bör ses mot hela samhällets bakgrund. I likhet med vad Per Kågeson skisserar i Tid för barn? (SNS, 2005) tror jag att tre år är en lämplig ålder för dagisdebuten. Då kan barn dela med sig av sina erfarenheter, och svårigheter kan kommuniceras med föräldrar och andra anhöriga.

En dagisdebut vid tre skulle ställa krav på omorganisering av samhället. Arbetstiden måste sänkas, och med kvotering får män och kvinnor dela på föräldraskapet. Vad är det för fel på det? Arbetstiden har sänkts i omgångar under två sekel, varför skulle den utvecklingen stanna vid just fyrtio timmar i veckan?

Problemet tror jag, som gör att debatten låses i fasta positioner beror på ett slags förbud mot att tänka utopiskt. Kanske mår kvinnor och män, som Petra Ulmanen hävdar (Studio Ett, 3/11), verkligen bra av att jobba 38 timmar i veckan. Som samhället är organiserat i dag.
Men skulle samhället organiseras annorlunda skulle de kanske föredra att jobba mindre, om andra också gjorde det. Om samhället stod till tjänst med lokaler och annan infrastruktur där barn och vuxna kan spendera tid tillsammans, för lek, hushållsarbete, och andra sysslor. Jag tror, att både barn, vuxna och klotet vi lever på skulle må bra av en sådan omorganisering.