Om det finns bokstavsbarn, är jag då en bokstavsvuxen? Och vad blir det av oss ”skitungar” när vi växer upp?

Jag tillhör skaran hyperaktiva. Vi blir lätt ombytliga. Vi är också de som är minst roliga att hantera i skolans värld, men vi blir härligt energiska vuxna om vi inte går sönder på vägen. Vi får nämligen ganska så många suckar och myc­ket skuld nedstoppat i vår ryggsäck. Vi stör ju alltid, vi duger aldrig och får alltid höra att ”vi kan om vi bara vill”.

Oerhört jättefel. Men, vi vill om vi bara kan! Ge barnet rätt förutsättningar, kräv det som är rimligt möjligt för barnet (inte för dig och dina förväntningar, det är en stor skillnad!) och du ska får se med vilken arbetsglädje barnet tar sig an arbetsuppgiften. Och notera sedan den enorma glädjen när barnet äntligen får höra att han/hon har varit duktig.

Viktigast av allt, vi är inte hyperaktiva för att vi är pigga. Vi är det för att vi är övertrötta. Låt oss hålla oss vakna så att vi kan lyssna och lära. Låt oss ibland glömma att räcka upp handen då vi ju ­visar på en enorm vilja att vara delaktiga. ­Impulskontroll är ju en av våra största svagheter – och det har inte med uppfostran att göra.

När vi är små, skäll inte på oss när vi bråkar. Berätta det självklara. Berätta hur vi borde ha gjort i stället. Vi vet att det blev fel. Vi är inte dumma. Men vi förstår inte hur vi borde ha gjort i stället. Vi kommer därför att göra samma fel igen.

Det går inte att uppfostra bort ett handikapp. Ändå försöker ni. Med resultatet att barnet tar på sig skulden för att det inte lyckas med det omöjliga.

Vi måste hela tiden kämpa för att förstå er värld. Vi som har bristen ska vara den smarta och orka kompensera och anpassa oss. Ni som är normala och har alla förutsättningar gratis behöver inte förstå och förklara.

Lär våra ”skitungar” att hantera att de är unika. Ge dem möjlighet att använda sina udda ­sidor på ett kreativt sätt. Låt barnen känna att de ­duger, att de är bra och hjälp dem att förstå världen.