StockholmKvarteren kring Stockholms stadsbibliotek var min ungdoms trakter på 40-talet och jag gick eller cyklade förbi dagligen. Unga killar brukar inte vara intresserade av stadsbyggnad. Men jag minns hur jag ofta tittade in mot ”annexen” från Odengatsbacken och tyckte att det var konstiga hus. De låg uppradade på ett avigt sätt som inte hängde ihop med biblioteket eller de slutna kvarteren runt om. Och anslutningen mot Observatoriekullen var onaturlig och hård och de smala djupa norrgårdarna var mörka, sunkiga och fuktiga.
Riktigt dåligt, tyckte 14-åringen.
Några annex till biblioteket blev de ju inte, utan fylldes av diverse institutioner för Högskolan.
Efter ett yrkesliv som arkitekt tycker jag ännu att 14-åringen hade rätt. Det hela är verkligen rätt dåligt stadsbyggande. En sådan skillnad mot biblioteket – första gången man går in där och möter den stora halltrumman... Redan i trappan tappar man ju andan!
Hur kunde då Gunnar Asplund göra ifrån sig så dåligt utanför? Svaret kan vara att vi som arkitekter är rätt ojämna. Somt är bra, somt mindre bra, oavsett vår talang. Kanske Asplund var trött en kväll, eller ledsen eller…? Ett annex skulle hellre ha lagts parallellt med Odengatan, en bit indraget, och förberetts för annexrollen med exempelvis en arkad fram mot stadsbiblioteket. Rivning av ”annexen” är rätt tänkt och blir en gestaltmässig uppryckning!
Heike Hanadas lägre byggnad kryper vördnadsfullt fram mot mästarens verk och urskålningen mot Observatoriekullen är genial. Den högre byggnaden är rejält lägre än Läkarhuset vid Odenplan – vilket ingen gittat observera. Men det skulle sitta fint om den drogs in 5–10 meter. Det går nog med lite god vilja!
Stå på er i prisnämnden! Våga ignorera de 26 kulturpersonligheter som gapat i SvD om att spotta(!) på den gudomliges geniala stadsplan. Riv! Asplund var nog trött för en gångs skull.
Björn Tranaeus
Arkitekt vid KTH/MSA
