Just nu pågår en het debatt kring nya riktlinjer för sjukskrivning vid bland annat utmattningsdepression. Jag, som själv haft denna diagnos, borde väl stämma in i ramaskriet. Jag gör dock inte det – ännu. Jag inväntar steg två.
När jag insjuknade i utmattningsdepression, under våren 2005, befann jag mig som utbytesstudent i Tyskland. Detta visade sig vara min räddning. I Tyskland har man nämligen inte, som i Sverige, monterat ner sin psykiatri. Jag, med utmattningsdepression, blev nämligen ­inlagd på psyket.

Naturligtvis ställde jag mig skräckslagen till denna ”dom” i början. Men ju längre jag var ­inlagd, desto mer insikt fick jag om hur det ­underlättade och hjälpte mig i mitt tillfrisknande. Jag fick nämligen ligga på en så kallad rehabiliteringsavdelning där varje patient hade ett fast schema med dagliga aktiviteter såsom avslappningsövningar, praktiskt handarbete, promenader, gruppsamtal, enskilda samtal med psykolog, sport etc.
När jag skrevs in ljöd resonemanget bland ­läkarna: ”Vi måste ta Er ur Er vardag, det är den som gjort Er sjuk”.
Och det är därför jag kan instämma i de nya riktlinjerna. Jag tror inte heller, om jag ser till min egen situation, att jag hade mått bättre av att bara gå hemma. MEN då måste man ha ­något att erbjuda de sjuka. Och det har inte Sverige i dagens läge. Jag väntar alltså på andra akten från Socialstyrelsen, Försäkringskassan och ­regeringen. Vad vill man erbjuda i stället för sjukskrivning?

Det må kosta en del att vara inlagd. Jag var det i tio veckors tid (april-juni). Men på hösten 2005 var jag igång med mina studier igen. Började till och med att sommarjobba redan en månad efter utskrivning. I dag är jag, sedan ett år, verksam som doktorand på heltid. Vad är alltså dyrast i längden?