Tänk er att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1 000 kronor. Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter skulle det bli ungefär så här:
De första fyra – de fattigaste – skulle inte -betala någonting, den femte skulle betala 10 kronor, den sjätte skulle betala 30, den sjunde 70, den ­åttonde 120, den nionde 180 och den tionde personen – den rikaste – skulle betala 590 kronor.
De bestämde sig för att betala notan på det ­viset. De kände sig nöjda med uppgörelsen, tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem ­rabatt. ”Eftersom ni är så bra kunder”, sa han, ”ger jag er 200 kronor rabatt.”

Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta att äta gratis. Men hur skulle de andra sex göra – de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten så att alla skulle få sin ”beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33:33 kr.
Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota ungefär proportionellt, och han satte i gång att räkna på de belopp varje person skulle betala.
Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kronor, den sjunde 50, den åttonde 90, den nionde 120, vilket ledde till att den tionde personen fick ­betala 520 i stället för tidigare 590.

Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta att äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
”Jag tjänade bara en tia av rabattens 200 kr”, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: ”Men han tjänade 70!” ”Precis”, sa den femte personen, ”jag sparade också bara en tia”. ”Det är sant!” skrek den sjunde personen. ”Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!”
”Vänta ett tag”, skrek de fyra första unisont. ”Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!”
De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk. Nästa kväll kom inte han till middagen så de nio andra satte sig ner och åt utan honom.
När så notan kom in upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr...