Låt oss leka en tankelek. Vi säger att du en dag blir påkörd bakifrån i en liten krock. Tänk dig så att du efter det, som tusentals svenskar varje år, får svåra smärtor 24 timmar om dygnet, att du mister finmotoriken i fingrarna, drabbas av yrsel och svimningsanfall och mister koncentrationsförmåga och minneskapacitet.
Du vänder dig då till ditt försäkringsbolag. Har du tur är du man och glider då ganska friktionsfritt genom maskineriet och kan efter sex till åtta år bli ersatt för utgifter, inkomstförlust och får lite extra som plåster på såren och förmodligen ett eller ett par förskott så att du klarar dig innan allt blir färdigt.

Är du kvinna kommer du att få kämpa för en bråkdel och det är inte ens ovanligt om du får vänta i tio år innan allt blir klart och inte ett öre får du under väntetiden.
Det är även långt ifrån säkert att alla dina symtom blir erkända som en följd av olyckan. Det är troligare att de anses vara en psykisk defekt som du som kvinna fått på grund av ditt övriga liv och leverne.

Låt oss säga att du på grund av dina besvär inte heller klarar av att arbeta och du vänder dig då till försäkringskassan. Har du tur får du snabbt en fungerande rehabilitering och kan komma igång igen åtminstone på deltid. Men är så inte fallet är det troligt att du ändå skrivs ut som arbetsför trots väl
beskrivande läkarintyg.

Även politiker på toppnivå anser nämligen att du måste arbeta och det spelar mindre roll om det finns ett arbete du kan klara av. Låt oss då leka med tanken hur du kommer att klara din ekonomi. Kommer du att kunna bo kvar? Har du råd med din bil? Finns det ens pengar kvar till behövliga behandlingar och ett drägligt leverne? Hur går det för resten av din familj? Detta är en tankelek för dig, men en verklighet för många.