Ekonomin bygger på ständig tillväxt, annars faller den. Men tänk om köpmönstren och tillväxten inte är en konstant som går att räkna med i all evighet? Marknaden bygger ju på att alla vill handla ett visst mått av varor hela tiden, och att den trenden hela tiden är lite, eller mycket, ökande. Tänk om själva konsumtionskulturen börjar utarmas. Att den reklam- och mediadrivna konsumtionen faller med, säg, 15 procent? Då faller hela bygget omedelbart.
Tänk om tidningar som Sköna Hem och motorsport och vitvarutillverkare inte längre attra-herar som de brukade göra? Tänk om det inte längre bara är en räntehöjning eller ett konjunkturfall som helt plötsligt börjar skapa en längre konsumtion? Tänk om det är en värderingsglidning, konsumtionströtthet? Tänk om det inte längre blir lika lätt att driva på massorna att handla dessa kapitalvaror i samma takt som marknaden kräver?
Det går inte att bygga ett samhälle i all oändlighet på förhoppningen om ständigt ökad konsumtion och ständigt ökad tillväxt. Det faller på sin egen orimlighet. Någonstans under en civilisations tidslinje kollapsar den. När vi når den kritiska massan, den punkt där det inte går att driva upp konsumtionen mer, då kommer, tillsammans med de stigande oljepriserna och en fallande börs, ett stålbad att bli oundvikligt. Det krävs så lite för att den västerländska ekonomin ska implodera. Bara att en kommande generation inte tycker det är riktigt lika viktigt att ha senaste Audin på garageuppfarten.
Sannolikheten att så är fallet är stor. Ungas köpmönster och behov är helt annolunda än den köpstarka 40-talistgenerationen som hittills hållit världsekonomin under armarna, När den är borta: fritt fall. Så det är bara att hålla i sig. Tillväxten har nått sin peak. Det finns inte tillräckligt med villiga konsumenter som kommer underifrån för att upprätthålla den gamla tillväxttakten länge till i den grad som den behöver för att undvika att implodera.
