För några år sedan hörde jag i ett radioprogram någon skämtsamt tala om Stockholm som ”en avlägsen plats norr om Hamburg”.

Så kan det se ut om man lever i Centraleuropa. Vi däremot, strax söder om Dalälven, tenderar att se oss som om Centraleuropa låg vid Slussen. Så är det inte.

Vi är beroende av att vara en del av det verkliga Europa och till det behöver vi en effektiv infrastruktur. En del av den håller vi på att förstöra.

Stockholm hade en gång gott om flygplatser. Skarpnäck, Tullinge, Barkarby, och Bromma kunde trafikeras med mindre flygplan som ford­rade asfalterad bana. Dessutom hade vi Skå Edeby med gräsbana för nostalgiker. Vi var väl försedda!

Sedan dess har våra politiker byggt bostäder på Skarpnäck, lagt Tullinge i träda och stängt Bromma delar av dygnet. Barkarby står på tur.

Det som väntar är ett Stockholm som kan nås från in- och utland med allmänflygplan endast delar av dygnet till Bromma och resten av tiden till Skå Edebys gräsfält. 82 hangarplatser och 140 uppställningsplatser försvinner. Uppställning på Bromma sker enligt principen en ut, en in.

Nya flygare kommer inte att uppstå i Stockholmsregionen eftersom flygutbildning inte kommer att kunna arrangeras. Våra ungdomar förvägras detta yrkesval.

Medborgare eller utländska företagare kommer att finna att privatflyg till Stockholm inte är ett alternativ och att Nordens huvudstad ligger bättre i Helsingfors eller Köpenhamn.

Stockholms kommuner verkar oförmögna att lösa problemet. Järfälla som i dag ansvarar för den rest av kapacitet som finns vill inte ta något regionalt ansvar, alla andra kommuner pekar på varandra.

Landstinget som har koordineringsansvaret kan inte göra något utan kommuner som ställer upp. Att peka på Eskilstuna och döpa om Västerås och Nyköping till Stockholm är möjligen tröst för ett politikerhjärta, men löser inte problemet.