Enligt framtidsforskarna ska seniorer utgöra en av de friskaste, nöjdaste och mest köpstarka grupperna i samhället och vissa vill höja pensionsåldern till sjuttio.
Hur skulle detta fungera, då det i dagens Sverige inte går att få jobb efter fyrtio.
Själv blev jag uppsagd på grund av arbetsbrist – alldeles lagom till min femtioårsdag – efter att alltid ha erbjudits jobb. Nästan trehundra dagar på a-kassa samt lika många jobbansökningar senare är det ingen som kan övertyga mig om, att det i framtiden kommer att finnas jobb för oss ”mellan femtio och döden”.

De flesta jobbansökningar förblir helt utan svar. I allra bästa fall får jag nöja mig med en förnedrande och onödig information om att någon med ”rätta kvalifikationer” anställts, alternativt, att min ansökan arkiveras för eventuella framtida behov. Pappersindustrin må glädjas över detta plötsliga massarkiveringsintresse.
Visserligen har jag mig själv att skylla, då jag söker enligt Ams regler, både brett och förutsättningslöst, vilket även alla andra i min situation förmodligen gör.
I mitt fall innebär detta allt inom kontor, trots min bakgrund som kärnfrisk, arbetsvillig marknadschef respektive biträdande direktör med bland annat fem språk som arbetsredskap.

Vad föreslås? Skulle jag jobba svart som hembiträde eller au pair åt våra sönderstressade, utbrända småbarnsföräldrar till grannar, för att åtminstone hinna njuta av någons barn, medan jag lever. Och för att dessa skulle slippa slitas ur sina sängar före klockan sex på morgonen och forslas till dagiset i långa köer på våra smala förortsvägar i vintermörkret och kylan. Mina egna hann jag ju aldrig träffa, eftersom jag jobbade jämt och offrade dem för jobbet.
Nu, när jag skulle ha tid att curla med dem, är det för sent, medan arbetsgivaren, som fick mig att offra dem, inte finns mer.