Innan jul hörde jag i radion Horace Engdahl, Nobelstiftelsens sekreterare, skämta om livsmedel. Han sa att problemet är historielösheten. Man kan inte skilja på färsen den yngre eller färsen den äldre.
Det är så sant vi har europeiska unionens dyraste mat. Särskilt i Stockholm där vi också har en dålig klass på det som ligger på hyllor och i diskar. Vi tillsammans med holländarna betalar mest till EU. Varför skall vi då behandlas så illa?
Vi har under det dryga decennium vi varit med i den förträffliga unionen genomgått en gradvis påverkan som fått oss att acceptera allt sämre mat. Det som vi för ett par årtionden kallade klass tre är i dag upphöjt till prima mat genom EU-propagandan.
Den enorma överproduktionen som sköljer över oss är obehaglig och ett enormt miljöproblem med sina långa transporter jorden runt. När sedan varorna distribueras från våra centrallager ut till butikerna är produkterna redan ofta otjänliga. I bästa fall kan de duga som svinmat. Men det mest lämpliga är att överskottet hamnar på soptippen. Detta utan omvägen över butiksdiskarna för att minska växthuseffekten.
Vi blev inbillade att vi måste gå med i EU för att det skulle bli så fantastiskt. Visst blev det så för de starka och giriga. Men för majoriteten blev det ett negativt uppvaknande. Speciellt för den växande gruppen fattiga.
Tillvaron för medborgare i de nya medlemsstaterna har blivit mycket svår i de växande soppköerna. Lettland ståtar med en inflation på 10 procent i sin överhettade ekonomi genom den konstanta bristen på arbetskraft, vilka lämnat landet för ett bättre liv i västra Europa, länder som också befinner sig på det sluttande planet.
Ett mått på en gemenskaps civilisation är hur man behandlar sina minsta och svagaste. Som det nu ser ut är det omoraliskt att som exempel smörja en person som drottning Elisabeth av England med ett av de största jordbruksstöden från EU genom hennes dominans i branschen.
Således tvingas konsumenterna göda storgodsägare som verkar genom detta sjuka system likt ett omvänt Robin Hood-förhållande. Men som man säger ”om man skall vara fin så måste andra lida pin.”
Att detta inte är en marknadsekonomi måste stå klart för varje sunt tänkande människa.
Insändare av L. Ljungh
Enköping
