Thomas Bodström och Inger Segelström för fram berättigade invändningar mot mitt inlägg den 3 juli där jag pekar på inkonsekvensen i att socialdemokraterna slår sig för bröstet och vill riva upp FRA-lagen men deras vurmande för medborgarnas privatliv ter sig nyvaket.
I Europaparlamentet bevakade jag socialdemokraternas iver att driva igenom lagring utan brottsmisstanke av en halv miljard EU-medborgares kommunikation.
Jag håller med Bodström och Segelström om att det finns viktiga skillnader mellan direktivet och FRA-lagen – men likheterna är större.
Att samla in information om alla medborgares kommunikationsmönster utan brottsmisstanke innebär makt och kan verka hämmande. Även om makten inte tillåts ta del av innehållet avslöjar kartläggningen våra vanor. Var vi befinner oss när vi ringer eller sms:ar, vem vi kontaktar, hur ofta och hur länge, vilka sajter vi besöker och vilka vi skickar e-post till.
Socialdemokraterna var det enda svenska partiet i Europaparlamentet som röstade ja till datalagringsdirektivet. Gunnar Hökmark (m) beklagar resultatet 18 december 2005: ”Ingen gång har någon regim lagrat så mycket information om medborgarnas kontakter med varandra ... som medlemsstaterna nu på svenskt socialdemokratiskt initiativ fått igenom i parlamentet. Vi moderater har konsekvent motsatt oss detta direktiv, både i riksdagen och i Europaparlamentet.”
I en demokrati är avvägningen mellan integritet och brottsbekämpning en knepig balansgång. Det är frestande för alla politiska partier att avlägsna motsättningar i den egna argumentationen för att vinna debatten kortsiktigt.
Svåra beslut, som FRA-lagen, förtjänar dock svåra samtal med spretande röster i det offentliga rummet.
Vi får aldrig glömma bort att demokratin såg dagens ljus på Athens agora i mötet mellan många medborgare som talade med varandra.
