Höjda världsmarknadspriser på mineralolja och vissa livsmedel får konsumentprisindex (KPI) att öka med mer än två procent. Riksbanken ser sitt inflationsmål hotat och klämmer till med en ränta som skall få andra priser att sjunka så mycket som behövs för att KPI inte skall överstiga inflationsmålet.

Har man ingenting lärt av försöket att efter första världskriget nå tillbaka till 1913 års priser? Arbetslösheten blev så stor att försöket måste avbrytas.

Arbete är det mest flyktiga som finns. Används det inte i stunden, är det borta för alltid. Att pressa tillbaka priser med hjälp av arbetslöshet är dyrt. Riksbanken borde byta till ett mer realistiskt inflationsmål.

När brist uppstår på en vara, är inte ens guld värdesäkert. På guldmyntfotens tid kunde guldet tappa köpkraft med mer än två procent utan att detta bekymrade Riksbanken. Den svarade endast för att valutan kunde växlas till guld.

Minskade guldreserven, höjdes räntan. Ökade reserven, kunde räntan sänkas. Betalningsbalansen bestämde Riksbankens styrränta. Vad guld var värt bestämdes av marknaden.

Att koppla inflationsmålet till KPI är dömt att misslyckas. En liten valuta som den svenska, bör hellre definiera stabilt penningvärde som oförändrad växelkurs mot en vägd korg av omvärldens valutor. Riksbankens uppgift blir densamma som på guldmyntfotens tid när betalningsbalansen bestämde styrräntan. Med det inflationsmålet under efterkrigstiden kunde kronan ha varit värd det dubbla mot nu.

En självständig riksbank är politiskt mumbo-jumbo. En aldrig så självständig riksbank kan inte tillverka guld. Regering och riksbank måste samarbeta. Tillsammans borde de kunna uppnå målet full sysselsättning i förening med ett penningvärde som är relativt stabilt.

Höjda priser på olja gör importländerna fattigare. Deras pengar blir mindre värda. Det måste accepteras. Om alla valutor hade samma ambitioner som den svenska, skulle det kunna leda till en ny världsdepression.