Svensk utrikes- och biståndspolitik ger inte alltid skäl till stolthet över vår flagga. Det finns mycket att diskutera och gräva exempelvis i den svenska statens stöd till diverse gerillagrupper på 1970-talet. Men svältkatastrofen på Afrikas horn – den värsta på 60 år – visar en styrka i det svenska biståndet.
Vi är tidigt på plats och gör mer än de flesta länder av vår storlek förmår.
Ibland framställs biståndsfrågan som en ren kamp mellan dem som vill ge mer och dem som vill ge mindre, men Sverige har, med Gunilla Carlsson i spetsen, visat att det inte måste vara så.
Regeringen har gjort effektivisering och granskning av den svenska biståndsverksamheten till en av sina käpphästar. Att Carlsson trampat på många ömma tår på vägen visar vilken helig och ogranskad ko verksamheten länge har varit i Sverige.
Två före detta Sida-chefer (tillika socialdemokrater) har till och med hävdat att biståndsministerns krav på ökad kontroll och uppföljning var ett utslag av att moderater generellt skulle tycka illa om bistånd (DN Debatt 4/3 2011).
Men sedan 2006, samma år som Alliansen tog makten, har den humanitära biståndsbudgeten ökat från 3,4 miljarder till 4,8 miljarder kronor 2011.
Bistånd bör aldrig mätas endast i kronor och ören. Det är resultaten som räknas, och mer pengar behöver inte per definition innebära att fler får hjälp. Ibland kan det rentav bli tvärtom. Siffran visar dock ändå att Sverige fortsätter att sätta humanitär hjälp högt på agendan.
Hittills har vi bidragit med nästan en halv miljard kronor i stöd till de svältdrabbade länderna på Afrikas horn.
Sveriges starka engagemang för de lidande i denna fruktansvärda kris visar att det är fullt möjligt att kombinera ambitioner om effektivitet med ett starkt medmänskligt engagemang i katastroftider.
