Jag var inte där då katastrofen inträffade. Jag har inga släktingar eller bekanta som berörts direkt eller indirekt och mina åsikter grundar sig enbart på rapporteringen i medierna. Jag borde följaktligen hålla käft, skänka pengar till Röda Korset och inte lägga mig i det som inte angår mig och som jag inte begriper.
Men det kan jag bara inte! Jag kan inte låta bli att ha åsikter, inte om UD, det har alla andra, utan om den bild av svensken som förmedlats av medierna.
Bilden av den som ”inte fått någon hjälp”, av den som frustrerat väntar på att någon annan skall ställa allt till rätta.

I samma andetag som en intervjuad berömmer lokalbefolkningen som klättrat upp för klippan med mat och vatten klagar vederbörande på att han inte fått någon hjälp.
Ursäkta mig, men räknas inte den spontana medmänniskohjälpen? Måste hjälpen vara utsänd av UD och utföras av vita män i uniformer för att räknas?
Ett offer beskriver det informella informations- och hjälpkontor som organiserats av lokal-befolkning och mera lyckligt lottade turister och det stora arbete det utför. Men någon riktig hjälp har de inte fått, åtminstone ingen som räknas eftersom den inte är myndighetsorganiserad och utsänd av UD.
Medmänniskor som hjälper andra medmänniskor i nöd utan officiellt uppdrag räknas uppenbarligen inte.

Ett par har tagit hand om några barn som saknar sina föräldrar. Samtidigt klagar de på att barnen inte fått någon hjälp. Har de inte? De har väl fått den bästa hjälp de kunnat få, nämligen den omedelbara medmänskliga hjälpen av några som bryr sig och inte bara delar ut tjänstemannakramar. Rapporteringen ger bilden av svenskar som blivit upprörda av att ha varit beroende av sina medmänniskor och själva tvingats vara medmänniskor. Det är uppenbart att många tycker att tjänstemän skulle ha svarat för medmänskligheten.