Skoltiden är jobbig för de flesta, men för mig var den ett rent helvete. Under mina tio år i grundskolan i Gästrikland blev jag mobbad dagligen. Oftast berodde det på att jag var ”feminin”, överviktig samt att jag lyssnade på ABBA. Värst var det på högstadiet. Folk skrek efter mig varje gång jag gick genom korridoren, jag blev knuffad av förbipasserande och vid ett tillfälle även mordhotad. Allt medan mina klasskompisar såg på utan att ingripa eller hämta en lärare. Varje vardagsmorgon var en mardröm fylld av ångest och rädsla inför skoldagen. Min mamma fick ofta hämta mig gråtandes innan skoldagen ens hade slutat. Mobbningen ledde till att jag började skära mig själv och vid flera tillfällen planerade att begå självmord.
Det som gjorde mig mest ledsen var den dåvarande rektorns attityd. Han kunde slänga ur sig spydiga och nonchalanta kommentarer när jag kom till honom och berättade om mobbningen. När jag till exempel bad honom att ringa hem till mobbarnas föräldrar och försöka få dem att hjälpa till, så fick jag svaret: ”Du ska inte tala om för mig vad jag ska göra.” Detta trots att han hade försökt prata mobbarna tillrätta flera gånger utan framgång. Det enda riktiga stöd jag fick på högstadiet var från den dåvarande skolvärdinnan som ofta höll mig sällskap på rasterna när hon hade tid.
Värst av allt var idrottslektionerna. Jag berättade för idrottslärarinnan om mobbningen och fick ta långpromenader på egen hand i stället för att vara med på lektionerna. Den enda haken var att jag inte kunde få godkänt betyg eftersom jag enligt idrottsfröken inte uppfyllde de kriterier som gällde. Det slutade med att jag fick nöja mig med ett icke godkänt betyg i idrott trots att jag hade motionerat på ett sätt som inte fick mig att må dåligt. Hade det hänt i dag hade jag aldrig tolererat det, men på den tiden var jag inte tillräckligt stark för att överklaga beslutet.
Många år har gått sedan mobbningen och jag har utvecklats till en utåtriktad och målmedveten person. Men ärren från högstadieåren finns kvar och än i dag lider jag av svår panikångest som ingen terapi i världen kan bota. Det är omöjligt för personalen på min gamla skola att vrida tiden tillbaka och läka mina sår, men de kan i alla fall se till att det inte händer igen. Ska man verkligen behöva gå så långt som att stämma kommunen för att få en skola att ta en på allvar? Skolan måste göra allt i sin makt för att motverka mobbning, om så rektorn själv ska följa med de mobbade eleverna genom korridoren!
