Alla har nog kunnat se paniken hos de borgerliga partierna de senaste veckorna. Som vanligt skyller de ifrån sig och vägrar ta ansvar.
Frågan är dock om inte Jenny Sonesson, förbundssekreterare Liberala kvinnor, tar priset när hon i sin artikel i Svd den 3 juli, kritiserar mig för att försvara datalagring men vara kritisk mot den nuvarande FRA-lagen.
Egentligen är Jenny
Sonesson väl medveten om att skillnaden är stor. När det gäller datalagringsdirektivet i EU, som vi drev genom tillsammans med just folkpartiet, handlar det inte om att höra vad någon säger, läsa någons mejl eller sms, utan enbart få information om vilka som har varit i kontakt med varandra.
Vidare handlar det om att telebolagen i fortsättningen ska ha en skyldighet och inte bara som en rättighet att spara dessa uppgifter. Eftersom alla dessa uppgifter redan sparas blir det ingen skillnad i praktiken för den enskilde medborgaren.
När det gäller den FRA-lag, som Jenny Sonessons partikamrater och övriga högerpartier just har drivit genom i riksdagen, innebär det en ökning av massavlyssningen med 2 000 procent, eftersom vi nu ska gå över från luftburen trafik med 5 procent till även avlyssning per kabel som utgör de resterande 95 procenten. Där handlar det däremot om att lyssna på vad oskyldiga människor säger i telefon samt läsa deras mejl och sms.
Moderaterna har tidigare motarbetat datalagringsdirektivet men varit för FRA. Centern och kd har varit emot preventiv avlyssning med domstol men har nu röstat för FRA som just är preventiv avlyssning utan domstol. Folkpartiet har varit drivande när det gäller både datalagring och FRA. Det är därför inte konstigt att borgarnas politik har havererat.
Att då anklaga andra är inget annat än ett desperat försök att flytta ljuset från sin egen politiska kollaps.
