Klockan 16 i eftermiddag är det meningen att den nederländske parlamentarikern Geert Wilders ska tala vid ett enskilt möte med diverse parlamentsledamöter inne i det brittiska överhuset. I skrivande stund är det oklart om det blir av.

I tisdags meddelade nämligen den brittiske inrikesministern att denne avstyrker Wilders inresa, därför att Wilders ”närvaro i riket skulle medföra ett genuint, påtagligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett av samhällets fundamentala intressen”. Wilders retorik, såsom den bland annat kommit till uttryck i hans kortfilm Fitna , antas ”hota samhällsgemenskapen och därmed även den allmänna säkerheten”.

Som demokrat kan man lätt stötas av eller se luckorna i Wilders olika resonemang (till exempel vill han förbjuda koranen såsom Mein Kampf ). Men när parlamentarismens hemland nu portar en folkvald från ett demokratiskt grannland börjar man undra var det demokratiska underskottet egentligen ligger.

Visst skulle Wilders besök innebära ett brittiskt säkerhetsproblem. Men inte för att han skulle uppvigla, stämpla eller mana till förföljelse av oliktänkande eller minoriteter – för det skulle han inte. Hans retorik riktar sig tvärtom mot ett verkligt och religiöst motiverat våld.

Wilders är här snarare att betrakta som ett besökande fotbollslag. Det är inte spelarna som hotar ordningen, det är huliganerna. Det primära problemet ligger inte i hädelsen, utan hos fundamentalisterna.

På lördag är det exakt 20 år sedan Ayatollah Khomeinis Iran proklamerade en fatwa gentemot författaren Salman Rushdie. Det går inte att jämföra populister som Geert Wilders med konstnärer av den rangen, men man kan gott ställa frågan om hur vår demokratiska självkänsla mått om yttrandefriheten även den gången hade reducerats till en ordningsfråga.