Thomas Gür är egenföretagare, fri skribent och programledare i TV 8:s intervjuserie Global Axess.
Kolumn | Försörjning genom arbete eller bidrag?
Folkpartiets förslag, att personer som söker socialbidrag och är arbetsföra ska medverka i ett program med jobbgaranti, eller inte få bidrag alls, har utsatts för rabiata och osakliga angrepp. Det är välkommet. Det visar på vilken intellektuellt ohederlig och ömkansvärd grund som motståndarna mot linjen om arbetsförsörjning står.
Folkpartiets förslag gäller samtliga personer som uppbär försörjningsstöd i Sverige, inklusive nyanlända flyktingar. Totalt handlar det om 400 000 personer i Sverige. Och det kostar cirka 8 miljarder kronor om året.
I två debattartiklar (DN 15/2 och SvD 20/2) har förslaget angripits för att vara främlingsfientligt och rasistiskt. Artikeln i DN var skriven av vänsterakademiker och annat folk i omhändertagandeindustrin (och hade 29 författare - ett belägg på kollektivismens utslätningseffekter av individuella särarter). Bland dem fanns
också huvudsekreteraren i regeringen Perssons utredning om integration och strukturell diskriminering, Adrian Groglopo, denna gång med titeln ”sociolog och aktivist”.
Artikeln i SvD var författad av professor Masoud Kamali, av regeringen förordnad, särskild utredare i samma utredning.
I demagogi och ömklighet var argumentationen i de två artiklarna densamma. Beskrivningen av folkpartiets förslag som främlingsfientligt härleddes så här:
”Trots att man inte nämner ordet invandrare en enda gång i artikeln är det tydligt vilka man avser” (DN 15/2). ”Att tvinga folk till arbete, som folkpartiet hävdar, är missvisande och ger sken av att personer med invandrarbakgrund inte vill jobba” (SvD 20/2).
Flera av författarna till dessa två textstycken har doktorerat och har intyg på att de ska kunna resonera renhårigt. Men det hindrar dem inte från att själva bestämma vad det är meningsmotståndaren säger. Attityden är välkänd från annat obehagligt håll: ”Du säger nej, men du menar i själva verket ja.”
I DN-artikeln
hette det vidare att ”en politikerkår där vithet är norm”, ställer krav på en marginaliserad invandrad befolkning och skaffar sig ”ett sken av legitimitet genom enskilda invandrade personer”.

Den socialdemokratiska regeringens utredare, professor Kamali, var tydligare. Folkpartiet hade inte kunnat förvandlas till ”en främlingsfientlig röst i den svenska politiken” om partiet inte hade ”fått draghjälp från självutnämnda experter och ideologer med invandrarbakgrund som legitimerar sina rasistiska utspel med sitt utseende och ”insider information” från invandrargrupperna”.
Denna skrivning tar priset i ynkedom, ty teoretiskt omfattar den alla personer med invandrarbakgrund som håller med folkpartiet i den här frågan, men den nämner ingen vid namn.
Skrivningen omfattar åtminstone följande folkpartister: Ana Maria Narti, Mauricio Rojas, Nyamko Sabuni, Sakine Bahceci, Fatima Nur, Bijan Fahimi och Mikael Trolin. De är alla skyldiga, ty samtliga har enligt Kamali givit folkpartiet draghjälp i dess förmenta
främlingsfientlighet, och sina ”rasistiska utspel” har de legitimerat med sitt ”utseende”.
Kamali fortsätter: ”Så gott som alla främlingsfientliga partier har använt sig av personer med invandrarbakgrund för att gardera sig mot att bli kallad rasistiska.”
Argumentet är en variant på ”Krona jag vinner, klave du förlorar”. Först utnämner jag, utan belägg, ditt parti som rasistiskt, och sedan pekar jag på de människor med invandrarbakgrund som är aktiva i partiet och säger att deras närvaro utgör ett belägg för rasismen.

Personligen skulle jag skämmas ögonen ur mig, om jag undslapp mig ett sådant resonemang. Men ändå är denna osaklighet och nedrighet välkommen. Det går en avgörande ideologisk skiljelinje i politiken kring frågan om försörjning via eget arbete eller försörjning via andras arbete (bidragsförsörjning). Och det är bra att vi får höra bägge sidors starkaste argument.