För några år sedan blev en god vän till mig chef för en grupp personer funktionshandikappade. Man skulle tillverka enkla grejor inom ramen för sysselsättning enligt LSS. För några av dem var även detta för svårt med resultat att det bara blev meningslös förvaring. Lösningen var att ta reda på vilken kompetens som de egentligen hade och vad som motiverade dem – och svaret var att gå.

Sagt och gjort. Utflyttningskommunen hade inte råd att underhålla sina gångstigar, men nu blev de upptrampade. Samtidigt kunde gågruppen känna att de gjorde en efter- frågad samhällsinsats.

Jag kom att tänka på den historien i samband med ett seminarium som Akademikerförbundet SSR anordnade under Almedalsveckan. Spaning efter solidariteten fokuserade på problem inom socialtjänsten och fram- tidens välfärd. I ett avseende blev det en minnesvärd tillställning.

Centerns riksdagsledamot Gunnel Wallin gav ett exempel från sitt Skåne. Den handlade om en man som fått ett bättre liv sedan socialtjänsten i hans hemkommun tänkt kreativt. Han ansvarar för att mata kommunens guldfiskar.

För Socialdemokraternas talesperson i välfärdsfrågor Ylva Johansson var detta liv inget värt. Har man inte högre ambitioner så, sade hon aggressivt nedlåtande.

Så respektlöst.