Da Vinci-koden är ett fiktivt verk, en roman; en spännande disponerad men ganska medioker sådan. Den inleds dock med att författaren fastslår följande: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektur, dokument och hemliga ritualer i denna roman är korrekta.”
Därefter följer ledmotivet: Direkt efter korsfästelsen har den kristna kyrkan gjort sitt yttersta för att dölja sanningen om Jesu liv och lära. Jesus var gift med Maria Magdalena, och han predikade jämställdhet mellan könen och balans mellan de manliga och kvinnliga principerna i tillvaron. Jesus och Maria fick barn tillsammans, och Maria Magdalena flydde
till södra Frankrike där deras blodslinje har levt vidare via Merovinger-kungarna ända in i våra dagar. Maria Magdalena var den heliga graalen, hennes livmoder var det kärl i vilket Jesu blod kom att förvaras: Saint Graal betyder egentligen Sang Real, det heliga blodet. Ett hemligt sällskap, under ledning av figurer som Leonardo da Vinci, Isaac Newton och Victor Hugo, har skyddat och bevarat denna kunskap.
Men detta har förtigits av kyrkofäderna, som har sökt utplåna den kvinnliga principen i kristendomen, stämplat Maria Magdalena som sköka och återupprättat patriarkatet och påvarnas primat. Men i hemliga och undertryckta dokument, bland andra de gnostiska evangelierna från 100-talet, finns sanningen.
Så långt bokens ledmotiv. Det mesta har sagts förr. Om de mysterier som Da Vinci-koden är uppbyggd kring finns sedan decennier åtskilligt av halvfiktiv karaktär. På senare tid har även datorspel producerats om gåtorna. Utgångspunkten är den franska byn Rennes le Chateau, den sig självt mystifierande
organisationen Sionprioratet och diverse spekulationer om hemliga symboler i målningar av da Vinci och Poussin. Hypoteserna handlar om allt ifrån att Jesus är begravd i Frankrike till tempelriddarnas kontakter med utomjordingar.
Da Vinci-koden väljer som tema den för samtiden mest korrekta av dessa spekulationer. Det finns en rörelse bland historiker att revidera historien med tesen att det i begynnelsen fanns en mängd likvärdiga, konkurrerande kristna förkunnelser, och att de goda och sanna, de som hyllade den kvinnliga sidan i tillvaron, förlorade, och att de onda lögnarna, de patriarkala klerkerna, vann orättfärdigt. Detta sägs vara ett nytt sätt att se på kristendomens ursprungshistoria.
Men vari består det nya? För den som sedan 1968 har följt utläggningar om det harmoniska matriarkatets undergång, om Gudinnan, om häxprocesserna som patriarkatets hämnd och om vikten av att kunna förena det manliga och det kvinnliga, yin och yang (och yada, yada, för att ta det på amerikanska), är detta gammal
skåpmat. Förutom att det också är förvrängningar och avsiktliga utlämningar av opassande fakta.
Kristendomen i sin nytestamentliga version skulle inte duga som av JämO godkänd jämställdhetsplan. (Men vem bryr sig?) När de gnostiska evangelierna, i Da-Vinci kodens anda, framhålls som det feministiska alternativ som utplånades ur kristendomen, kan man begrunda följande passus ur Thomasevangeliet, 114: ”Simon Petrus sade till dem: ”Låt Maria lämna oss, ty kvinnor är inte värdiga Livet.” Jesus sade: ”Jag skall själv leda henne, för att göra henne till man, så att hon också kan bli en levande ande och likna er män. Ty varje kvinna som kan göra sig själv till man kommer att kunna träda in i Himmelriket.””
I spekulationerna kring Da Vinci-kodens tema finns det sympatiska önskemålet att historien kunde ha gestaltat sig annorlunda ”om inte om hade funnits”. Men när önskemål blir önsketänkande tar verklighetsförfalskningen lätt över.
Lästips: Darrel L Bock, Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville
2004.
DA VINCI-KODEN | Kristendomens förträngda kvinnliga sida
Thrillern Da Vinci-koden av Dan Brown (anmäld i SvD 27/2) har sålts i över 4 miljoner exemplar. Handlingens ledmotiv har haft stort genomslag och diskuteras även i vetenskapliga tidskrifter. Vad som tidigare har varit obskyra hypoteser om gömda skatter, hemliga ordnar, heliga blodslinjer, kristendomens dolda historia, korstågen och tempelriddarna har lyfts upp till förment intellektuellt allmängods.
Da Vinci-koden är ett fiktivt verk, en roman; en spännande disponerad men ganska medioker sådan. Den inleds dock med att författaren fastslår följande: ”Alla beskrivningar av konstverk, arkitektur, dokument och hemliga ritualer i denna roman är korrekta.”
Därefter följer ledmotivet: Direkt efter korsfästelsen har den kristna kyrkan gjort sitt yttersta för att dölja sanningen om Jesu liv och lära. Jesus var gift med Maria Magdalena, och han predikade jämställdhet mellan könen och balans mellan de manliga och kvinnliga principerna i tillvaron.
Jesus och Maria fick barn tillsammans, och Maria Magdalena flydde till södra Frankrike där deras blodslinje har levt vidare via Merovinger-kungarna ända in i våra dagar. Maria Magdalena var den heliga graalen, hennes livmoder var det kärl i vilket Jesu blod kom att förvaras: Saint Graal betyder egentligen Sang Real, det heliga blodet. Ett hemligt sällskap, under ledning av figurer som Leonardo da Vinci, Isaac Newton och Victor Hugo, har skyddat och bevarat denna kunskap.
Men detta har förtigits av kyrkofäderna, som har sökt utplåna den kvinnliga principen i kristendomen, stämplat Maria Magdalena som sköka och återupprättat patriarkatet och påvarnas primat. Men i hemliga och undertryckta dokument, bland andra de gnostiska evangelierna från 100-talet, finns sanningen.
Så långt bokens ledmotiv. Det mesta har sagts förr. Om de mysterier som Da Vinci-koden är uppbyggd kring finns sedan decennier åtskilligt av halvfiktiv karaktär. På senare tid har även datorspel producerats om gåtorna. Utgångspunkten är den
franska byn Rennes le Chateau, den sig självt mystifierande organisationen Sionprioratet och diverse spekulationer om hemliga symboler i målningar av da Vinci och Poussin. Hypoteserna handlar om allt ifrån att Jesus är begravd i Frankrike till tempelriddarnas kontakter med utomjordingar.
Da Vinci-koden väljer som tema den för samtiden mest korrekta av dessa spekulationer. Det finns en rörelse bland historiker att revidera historien med tesen att det i begynnelsen fanns en mängd likvärdiga, konkurrerande kristna förkunnelser, och att de goda och sanna, de som hyllade den kvinnliga sidan i tillvaron, förlorade, och att de onda lögnarna, de patriarkala klerkerna, vann orättfärdigt. Detta sägs vara ett nytt sätt att se på kristendomens ursprungshistoria.
Men vari består det nya? För den som sedan 1968 har följt utläggningar om det harmoniska matriarkatets undergång, om Gudinnan, om häxprocesserna som patriarkatets hämnd och om vikten av att kunna förena det manliga och det kvinnliga, yin och yang (och yada,
yada, för att ta det på amerikanska), är detta gammal skåpmat. Förutom att det också är förvrängningar och avsiktliga utlämningar av opassande fakta.
Kristendomen i sin nytestamentliga version skulle inte duga som av JämO godkänd jämställdhetsplan. (Men vem bryr sig?) När de gnostiska evangelierna, i Da-Vinci kodens anda, framhålls som det feministiska alternativ som utplånades ur kristendomen, kan man begrunda följande passus ur Thomasevangeliet, 114: ”Simon Petrus sade till dem: ”Låt Maria lämna oss, ty kvinnor är inte värdiga Livet.” Jesus sade: ”Jag skall själv leda henne, för att göra henne till man, så att hon också kan bli en levande ande och likna er män. Ty varje kvinna som kan göra sig själv till man kommer att kunna träda in i Himmelriket.””
I spekulationerna kring Da Vinci-kodens tema finns det sympatiska önskemålet att historien kunde ha gestaltat sig annorlunda ”om inte om hade funnits”. Men när önskemål blir önsketänkande tar verklighetsförfalskningen lätt över.
Lästips: Darrel L Bock,
Breaking the Da Vinci Code, Nelson Books, Nashville 2004.
