venska soldater lever farligt i Afghanistan. Det ställdes i blixtbelysning igår när soldater ur det nyligen hemkomna förbandet FS17 tilldelades förtjänstmedaljen för internationella insatser. I uniform och rullstol, omgiven av sina kamrater, satt en av de soldater som skadades svårt i höstas.
Det var högtidligt och allvarligt under medaljeringen på Armémuseums gård. Och så ska det naturligtvis också vara.
Det är inte ovanligt att jag är oenig med försvarsminister Sten Tolgfors, men de ord med vilka han inledde sitt tal vid ceremonin var helt rätt.
”Ni har alla valt att ta risker för att värna andras säkerhet och Sveriges intressen. Det är en djupt oegennyttig handling, värd stor respekt och uppskattning.”
Jag instämmer också i att Sverige tillsammans med 42 andra länder strider i Afghanistan för både internationell säkerhet och vår säkerhet.
Det var också glatt och allvarligt när de anhöriga efter ceremonins slut förenades med de sina. Starka känslor. Förstås.
Mitt i återföreningens glädje kändes det ändå sorgligt att det inte finns en veteranpolitik på plats. Efter nyår ska proppen dock i alla fall läggas på riksdagens bord. Det måste prioriteras, liksom stödet till anhöriga.
Vi ska skänka en tacksamhetens tanke till de svenska soldater som vågar livet för vår skull. Men vi kan i all enkelhet göra mer än så.
Kristdemokraternas ungdomsförbund har på hemsidan www.stodvarasoldater.se lagt upp information om hur vi kan stödja våra soldater i utlandstjänst. Och uppmanar KDU:
”Skriv ett brev, skicka ett julkort eller en julklapp. Skolklasser i andra länder skriver brev och ritar teckningar till sina utlandssoldater, varför skulle det inte kunna ske i Sverige?”
Ja, varför skulle vi inte kunna göra den lilla insatsen för att ge stöd och visa vår tacksamhet?
