nget vi inte redan visste, sade analytikerna. Soldaters liv sätts i fara, sade befäl- havarna. En seger för yttrandefriheten, sade internetaktivisterna.
Alltsedan Wikileaks omfattande publicering av hemliga dokument från Afghanistankriget har man frågat sig vad läckan får för betydelse. Pacifisterna tycks tro att läckorna kommer att omöjliggöra framtida krig. De mest utopiskt inriktade nätpiraterna har sett det som ett steg mot den totala transparensen. Journalisterna verkar mest besvikna över bristen på skandaler.
Tvivelsutan har läckan inneburit risker för insatsen i Afghanistan. Den har också gjort att framtida potentiella fiender – Kina, Ryssland, Iran, Nordkorea – har fått bättre information om hur USA:s krigsmakt fungerar. Detta är mycket allvarligt, och fullgod anledning att leta upp, åtala och straffa den som läckt.
Men på lång sikt kan läckan mycket väl innebära, trots vapenvägrarnas drömmar, att USA:s krigsmakt blir ännu mer stark, effektiv och dödlig.
I militärhistorikern och klassicisten Victor Davis Hansons bok Carnage and Culture: Landmark Battles in the Rise of Western Power (Doubleday 2001) drivs tesen att demokratiska värderingar är en militär tillgång. Hanson exemplifierar med nio historiska slag, från greker mot perser vid Salamis år 480 före Kristus till amerikaner mot nordvietnameser i Tet 1968, där han menar att västerländskt tänkesätt har haft avgörande inflytande på bataljerna. Han argumenterar exempelvis för att medborgare i en demo-krati kämpar mer lojalt för sin sak än tvångsrekryterade arméer under auktoritära regimer, att kulturer som uppmuntrar individuellt ansvarstagande har bättre soldater än kollektivistiska, och att kapitalistiska produktionssätt ger överlägsen slagkraft.
Mot Hanson kan naturligtvis invändas att urvalet slag tycks väl handplockat, eller att vi helt ny- ligen sett åtskilliga tillfällen då exempelvis Hitlers och Stalins arméer dominerat på slagfälten. Men i det långa loppet är resonemanget ändå tilltalande. Eftersom demokratin har visat sig överlägsen i allt från företagande till forskning är det väl inte osannolikt att den har en fördel även i krig?
En armé som utsätts för den fria pressens granskning, i en kultur som fostrar medborgare att följa sitt samvete, har helt enkelt större anledning att agera mer effektivt.
Ovanstående ska nu inte tolkas som att pressen bör publicera allt den kommer över eller att försvarsmakten ska tvingas verka i total transparens. Wikileaks bör verkligen tänka sig för inför eventuella framtida publiceringar. Skadorna av läckor på kort sikt kan mycket väl bli så allvarliga att det aldrig ges någon chans till vinster på lång sikt.
