Följande månader kommer att skåda en ny värld, där den globala historien skrivs om. Det twittrade Wikileaks för drygt en vecka sedan. I söndags kväll kunde en rad tidningar börja presentera de dokument som avsågs – en kvarts miljon mer eller mindre hemliga diplomatiska depescher från USA:s beskickningar.
Sanningar och missförhållanden kan komma i dagen genom läckor, och det är gott. Men det finns också problem.
Bara en bråkdel av materialet är ännu genomtröskat, så det är ovisst exakt vad som kommer att uppenbaras. Att döma av det som kommit fram är det dock inte vågat att anta att den gamla världen trots allt kommer att bestå.
Därmed inte sagt att läckan är oviktig. Tvärtom. Ur amerikanskt perspektiv, exempelvis, innebär Wikileaks en rad svårigheter. När USA bevisligen inte kan hålla tätt kommer informatörer och samtalspartners att vara betydligt mer tystlåtna. Vilket leder till sämre beslutsunderlag, fler misstag i utrikes- och säkerhetspolitiken, samt sämre relationer med omvärlden. Utåt innebär läckan att USA riskerar att tappa ansiktet.
Internt måste USA införa fler spärrar för informationsflödet, fler säkerhetsnivåer, tätare skott mellan myndigheter och en hel mängd åtgärder som leder till långsammare och mindre smidig underrättelsebearbetning.
Säkerligen har läckan också gjort att fientligt inställda stater och deras underrättelseorgan nu når helt nya nivåer av insyn. USA tvingas då inte bara att styra upp säkerheten i de egna kommunikationslinjerna, utan måste även ödsla mycket kraft på att parera kontrahenternas nya förmågor.
Pinsamt på en annan nivå är det för Mellanösterns diktaturer. Utåt ger de alltid sken av att stå enade mot USA och Israel, men de läckta dokumenten visar upp en helt annan sida. Oron för terroriströrelser som Hamas och Hizbollah eller radikala rörelser som Muslimska Brödraskapet verkar mer enande än kampen mot USA-imperialismen.
När det gäller Iran, i synnerhet Irans atomprogram, framstår grannländernas ledare som mer neokonservativa än George W Bush. I den mån Wikileaks skriver om historien är det kanske där: hotbilden från ett framtida kärnvapenbestyckat Iran är nu tydligare än någonsin.
För Sveriges del lär Wikileaks mest tjäna som ett underlag för diskussion om öppenhet och diplomati. Den svenska traditionen föreskriver transparens, och man låtsas inte gärna om att nöden ofta kräver hemlighetsmakeri.
Vissa idealister hyllar Wikileaks förbehållslöst. Information wants to be free är parollen för internetåldern och den sköna nya värld som antas komma med den.
Men man bör akta sig för den förenklade bilden av en hackergeneration som står upp mot en omvärld av cyniska realpolitiker. Wikileaks helgongloria kan lätt hamna på sned. Redan nu finns anledning att undra varför man inte läcker stora mängder ryskt, kinesiskt eller iranskt material.
Det finns internetpionjärer som verkligen skrivit historia. Larry Sanger, som var med och grundade lexikonet Wikipedia, till exempel. I lördags twittrade han till Wikileaks:
”Jag betraktar er som USA:s fiender. Inte bara regeringens, utan folkets.”
