I dag röstar EU-kommissionen om vilka principer som ska ligga till grund när Europas större företag rekryterar styrelseledamöter. Ska meriter eller grupptillhörighet vara vägledande?

Det hela började med att kommissionär Viviane Reding, som till Der Spiegel (26/3) har sagt att hon själv alltid har kvoterats, ville öka Europas jämställdhet genom kraftiga sanktioner mot storföretag med mindre än 40 procent kvinnor i sina styrelser.

Reding lär få pisk i omröstningen, men hennes förslag ger ett gyllene tillfälle att föra en viktig principdiskussion. Det finns något universellt med kvoteringsivrarnas argumentation. Den följer som regel tre punkter och Reding är inte sämre. I intervjuer återkommer hon till lönsamhet, representation och rättvisa.

Först drar Reding lönsamhetskortet. Lika vanligt som felaktigt. Reding gör gemensam sak med så gott som samtliga kvoteringsförespråkare när hon hänvisar till ett par konsultrapporter (av byråerna McKinsey och Ernst & Young) som vore dessa fastslagen sanning.

Av rapporterna framgår att det i de granskade bolagen finns en viss korrelation mellan lönsamhet och andel kvinnor i styrelserna. Det säger dock inte så mycket eftersom det är skillnad mellan orsak och verkan.

Den som hört sagan om storken och babyn vet att korrelation inte är detsamma som kausalitet. Även om korrelation kan påvisas mellan ovanligt många storkar i ett område ett år och ovanligt många nyfödda barn på samma plats ett år senare, betyder det inte att kausalitet föreligger. Det vill säga, storkar och barn samvarierar men fler storkar leder inte till fler barn. På samma sätt är det med mångfald, styrelser och lönsamhet.

Påståendet att fler kvinnor ökar vinsten är lika dumt som att påstå motsatsen. Kvinnor är inte en homogen grupp med särskild ”kvinnlig kompetens” som per automatik leder till högre, eller lägre, lönsamhet. Om så vore skulle varje kvinna vara ersättlig med vilken annan kvinna som helst. Sänd in en kvinna bara, så kommer vinsten.

För det andra beskriver Reding kvinnor i styrelser som ”underrepresenterade”. Som om styrelseproffs som är kvinnor ska ses som representanter för halva jordens befolkning.

Samma argumentation använde vänstern när det var på tapeten att kvotera kvinnor till politiska poster. Kvinnor som var politiskt valda förvandlades plötsligt till representanter för sitt kön. Män var däremot tillsatta av sina väljare och representerade åsikter och politiska värderingar. Ett föga jämställt synsätt.

För det tredje, och här har Reding rätt, handlar det om rättvisa. Men rättvisesynen skiljer sig mellan de kommissionärer som idag tänker rösta nej till kvotering och Viviane Reding. Medan kvoteringsivraren ser rättvisa först när utfallet blir lika, menar motståndaren att processen är det avgörande, att lika rättigheter ska gälla. De senare vill att de som tävlar ska starta samtidigt och följa samma regler, medan de förra finner rättvisa först när alla nuddar målsnöret samtidigt.

De klassiska feministerna kämpade för att vi skulle slippa särlagstiftning och särbehandling. För att kvinnor och män skulle bli bemötta och bedömda som individer, inte som del av homogena kollektiv.

När kommissionen idag, sannolikt, röstar nej till Redings kvoteringsförslag upprätthåller den principen att lika rättigheter alltid är rätt och styr undan särlagstifningens djupa fåra.

Kommissionär Reding har också tummat på gränserna för EU-makten. Ska storföretagens styrelserekrytering verkligen vara en fråga för EU-kommissionen? Nej.