Dalmålningen är enkel men gripande. Jufwas Anders Erssons Familjetavla från 1811 illustrerar livet som det var för Olov Andersson och hustrun Anna Olsdotter, gifta i Leksand 1792.

Från vänster till höger, som i en serieteckning, visas parets barn i den ålder de fick uppnå. Det är sex döttrar och tre söner, av vilka en son hann bli tolv år gammal. De andra levde bara månader, dygn eller timmar. På ett senare målat tillägg ses sedan ­ytterligare två söner och en dotter, födda efter 1811. Utöver raden av i späd ålder döda barn, ovanför en kurbits, har målaren också satt fem stjärnor med förklaringen att ”de 5 stiernor betyda 5 missfall”.

Sjutton graviditeter, men inget liv. Så såg fattigdomen ut här i Sverige.

Det finns människor som på allvar hävdar att familjen på tavlan i princip levde lika lyckliga som vi. Debattörer på vänsterkanten har menat att tillväxt inte skapar välbefinnande, utan tvärtom sagt att omfördelning från rika till fattiga varit den bästa lösningen.

En grundbult i detta resonemang har varit den forskning som Richard Easterlin gjorde 1974 i Does Economic Growth Improve the Human Lot? Some Empirical Evidence. Här uppstod Easterlin-paradoxen: det gick inte att finna något samband mellan ett samhälles ekonomiska utveckling och invånarnas genomsnittliga välbefinnande.

Men nu har ekonomerna Betsey Stevenson och Justin Wolfers gått till botten med de fakta Easterlin drog sina slutsatser utifrån. I Economic Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the ­Easterlin Paradox (under publicering i Brookings Papers on Economic Activity) visar de att Easterlins paradox vilar på bräckliga data.

Till exempel kunde inte Easterlin finna att Japans häpnadsväckande välståndsutveckling efter andra världskriget gav avtryck i ökat välbefinnande hos japanerna i allmänhet. Detta var nu inte så konstigt, menade Stevenson när hon i går föredrog sina resultat på Institutet för näringslivsforskning. Undersökningarna om hur japanerna upplevde sin tillvaro, och som Easterlin baserade sina resultat på, ställde helt olika frågor vid de olika tillfällena. Men okritiska lyckoforskare har inte brytt sig om att granska data på originalspråket, varför den tolkning Easterlin valde har stått sig. Stevenson och Wolfers tog hjälp av japanska tolkar och fann motsatt resultat.

Easterlin kunde inte heller finna att folk i rika länder i snitt var lyckligare än folk i fattiga länder. Men inte heller det var så märkligt, berättade Stevenson, eftersom de undersökningar som Easterlin hade tillgång till baserades på ytterst få länder, och dessutom i vissa fall bestod av helt skeva urval.

När Stevenson och Wolfers nu testar Easterlin-paradoxen mot nya och bredare data visar det sig istället att sambandet är glasklart. Ökad tillväxt leder till ökat välbefinnande. Folk i rika länder är lyckligare än folk i fattiga. Blir ett samhälle rikare mår invånarna bättre. Visst kan omfördelning skapa ytterligare lycka – men då får den inte skada tillväxten.

Om resultaten står sig har det sunda förnuftet åter segrat över det galna kvartsseklet. Familjetavlan från 1811 påminner om hur mycket den insikten är värd.