Det är inte lätt att hänga med i svängarna i familjepolitiken. I ena stunden är det ytterst angeläget att pappor är hemma med nyfödda barn. Till vänster vill man till och med tvångsdela föräldraförsäkringen för att uppnå det målet. Regeringen har inte gått lika långt, men man har ändå kokat ihop en särskild jämställdhetsbonus. En pappa som inte är hemma en god del av sitt barns första levnadsår är inte en pappa som faller de styrande i smaken.

I nästa stund ansluter sig M, FP och C till de rödgröna partierna och argumenterar för att det ska bli tillåtet med assisterad befruktning av ensamstående kvinnor (Brännpunkt 28/2). Då är det inte viktigt med en pappa annat än i rollen som spermadonator, för vilken barnet kan förbli helt anonymt.

Av allianspartierna går KD ensamma mot förslaget. De kontrar med att barn behöver både sin mamma och sin pappa och lyfter fram FN:s barnkonvention. Där fastslås bland annat att ett barn så långt möjligt har ”rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem”, och det argumentet borde inte vara helt lätt att vifta bort. I alla fall inte för S, V, MP och FP, som vill ta in barnkonventionen i svensk lag.

Ändå har KD-linjen ingen chans. Man är frånsprungen av hur verklighet och regelverk har utvecklats. Lesbiska par kan redan få hjälp med assisterad befruktning, och ensamma föräldrar kan adoptera barn. I det läget blir det godtyckligt och ohållbart att hålla fast just vid förbudet mot assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. Allra helst som dessa enkelt kan kringgå svensk lag genom att resa till grannländer som Danmark, Finland och Lettland, som har mer tillåtande regelverk.

Men det finns två saker att lägga till:

Att ta bort förbudet behöver inte vara detsamma som att införa en rätt till mer eller mindre kostnadsfri behandling. Landstingen måste prioritera allt hårdare och det är naturligt att de koncentrerar sig på det som är medicinskt motiverat.

När politikerna bejakar att familjer kan se ut på många olika sätt, kollapsar argumenten för att topprida dem som väljer att leva på sätt som de styrande inte gillar. Då finns ingen plats för tvångsdelningsförmynderi och bonustrams.