Den här gången kommer EU:s stats- och regeringschefer att fixa det. Förväntningarna på resultatet från EU-toppmötet var så höga att det bara kunde sluta på ett sätt – eller? Det är faktiskt mer rätt att tala om framgång än fiasko. Kursen har lagts ut för att införa budgetdisciplin och avföra höglånefinansiering som grund för lättsinnig löftespolitik. Men det är bara början. Att hamna på rätt köl kommer att ta många år.
Till framgångarna hör att nyordningen kommer att kunna genomföras relativt snabbt, eftersom Tysklands krav på en fördragsändring inte fick gehör. Istället för en långsam process som med stor sannolikhet hade slutat med ett eller fler folkomröstningsnej kommer det nya regelverket att hanteras inom en mellanstatlig ram.
Någon fullständig enighet om att gå fram längs den här vägen finns dock inte. Storbritanniens David Cameron firade inte några triumfer på toppmötet med sitt krav på undantag för den brittiska finanssektorn, men det är bara ett exempel på hur nationella intressen, politisk kultur och inrikespolitik fortfarande är grunden för EU. Bara att det ser olika ut i olika medlemsstater.
Inte desto mindre leder den brittiska hållningen till att man får än mer distans till Europa. Det understryks av att Cameron sade nej till att via IMF stödja krishanteringen. Sverige kommer att bidra men vilka andra som går med är ännu oklart. Klart är däremot att den permanenta krisfonden ESM tidigareläggs.
Om toppmötesbesluten – och deras genomförande – inte räcker för att stilla marknadsoron och dämpa räntepressen kommer ECB åter i fokus med förväntningar om att banken ska brassa på med pengar. Klokt nog spelar ECB än så länge tillbaka bollen till de nationella spelplanerna. Det är där som Herkulesjobbet ska göras.
Euron är på väg att få den politiska underbyggnad som hittills har saknats. Statsskuldskrisen har tydliggjort att en sådan är nödvändig för att hålla ordning i den politiska klassen. I sak är det dessutom välkommet med ett regelverk som kräver statsfinansiell reda; om den ordningen fått råda på nationell nivå hade EU fått en kris mindre på halsen.
Samtidigt förändras EU. Överstatligheten ökar. Tyngden hos eurogruppens beslutsfattande ökar medan utanförskapsländernas roll som statister och beslutsmottagare förstärks. Men när marken skakar under eurozonen har nöden ingen lag. När Håkan Juholt igår kommenterade EU-toppmötet lyckades han för en gångs skull att hamna rätt:
”Vi klarar inte vår export, våra jobb och vår tillväxt om inte euron fungerar.”
Och det är ju så det är.
Juholt står bakom svenskt stöd via IMF och välkomnar att eurogruppen går före, men säger nej till att Sverige ska följa efter. Bättre då att hålla an och först se exakt hur avtalet utformas.
Det ger också Reinfeldt och Borg bättre möjligheter att vara med och prata om saken.
