Bulletinerna från regeringskansliet är alltid desamma: det svenska företagsklimat är utmärkt. Statistiken över utländska direktinvesteringar talar ett annat språk (DI 26/8). 1999 var ett toppår, men sedan dess har det blivit sämre. Under det första halvåret 2005 var nettot noll. Men det hade kunnat bli mycket, mycket värre.
1971 års LO-kongress hade beslutat om en utredning om fonder, men när Arne Geijer avgick som LO:s ordförande 1973 kom han inte ens ihåg den beställningen. Det var inte hans grej. Men efter Geijer radikaliserades LO och för den delen även SAP.
Med fonderna tar vi över. Det var LO-tidningens huvudnyhet från LO-kongressen 1976. Kongressen hade entusiastiskt ställt sig bakom rapporten Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder, med den viktiga förändringen att den nedre gränsen (antalet anställda) för vilka företag som skulle omfattas hade tagits bort. Detta hade dock det goda med sig att småföretagarna tog upp kampen mot fonderna. Efterhand mobiliserades försvar för ett liberalt
Sverige.
Efter valsegern 1982 fick socialdemokraterna med kommunisternas passiva stöd fatta beslutet att införa ett fondsystem (som regeringen Bildt avskaffade). Detta, ska det sägas, hade dock mycket lite gemensamt med de fonder som Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond hade lanserat 1975 och som LO-ledningen sedan ställde sig bakom. Fondsocialismen ställde makten i fokus, medan det långt mindre förskräckliga fonder som förverkligades uppgavs vara ett inslag i bekämpandet av den ekonomiska krisen. En sak var dock oförändrad: man tyckte sig ha rätt att ta företagens pengar.

I Spelet om löntagarfonder (Atlas, 2005) försöker Rudolf Meidner tona ned maktfrågan. Han hade egentligen tänkt sig att införa spärrar för hur stort ägande som fonderna skulle tillåtas ha i varje enskilt företag. Han försöker liksom göra anrättningen mer aptitlig. Men man behöver inte äga allt för att ta över.
I rapporten Ett Sverige med Meidners löntagarfonder (Timbro, 2005) har Fredrik Erixon och Per Hortlund gjort ett
tankeexperimentet och konkret försökt visa vad som skulle ha hänt om fonderna införts 1980. Löntagarfonderna skulle ha blivit största ägare i Handelsbanken och SEB 1981 och i Astra 1982, medan det skulle ha dröjt tio år i företag som Eriksson och Volvo. År 2000, som är slutpunkt i rapporten, skulle löntagarfonderna ha varit majoritetsägare i fem svenska börsföretag, bland annat Electrolux och SKF. Den genomsnittliga ägarandelen i de 16 företag som granskas skulle ha uppgått till 39 procent.

Men svaret på frågan om vad som skulle ha hänt är mer vittomfattande. Erixon och Hortlund pekar på några faktorer som skulle ha gjort processen kortare. Men det finns fler aspekter. I går rapporterade SvD Näringsliv att det på en vecka har försvunnit 3 000 svenska jobb i sju svenska storföretag. Man rationaliserar för att överleva. När Meidnerfonderna var på tapeten ansåg förespråkarna att sysselsättning var ett lika viktigt mål för företagen som avkastning. Nu går många företag bra, men hur mycket utvecklande
avvecklingskraft skulle det ha blivit med Stig Malm, Bertil Jonsson och nu Wanja Lundby-Wedin i rollen som det svenska näringslivets tyngsta aktör.
Och hur skulle samhällsklimatet ha blivit? Fanns det anledning till mörkrädsla? Ja. Och fonderna var bara en punkt på 1970-talets dagordning.

Regeringarna Fälldin brukar häcklas för att den inte gjorde någon skillnad: Friggeboden var allt vad den åstadkom i fråga om att liberalisera Sverige. Men i bland är inte det viktiga vilka beslut som fattas, utan vilka som inte fattas. Om Sverige inte hade fått ett regeringsskifte 1976, hade löntagarfonder enligt LO med stor sannolikhet införts. Nu behöver vi en borgerlig regering för att fatta förändringsbärande beslut som en tröttkörd socialdemokrati inte vill eller kan ta ansvar för.