Mikael Romeros bok Tobleroneaffären (Norstedts)har kritiserats för att vara skönmålande och identisk med en nordkoreansk propagandabiografi av den evige presidenten Kim Il-sung.

Det är orättvist. Språket är faktiskt mycket mer stapplande i nordkoreanska böcker om Kim Il-sung. I övrigt är likheterna slående.

Ta till exempel då Romero skriver att han ”(...) tvingades erkänna att [han] än en gång inte sett frågan lika genialt som Mona gjorde. Och Mona genomförde alla intervjuer, denna gång längre och mer progressiva än vanligt. Jag förstod inte att hon orkade (...).”.

Tonen liknar den i Kim Il-sungs officiella biografi från 1983: ”Tack vare det visa ledarskapet och den store ledarens outtröttliga ansträngning räddades den svåra och komplexa situationen.”

Om bildandet av Sahlins jämställdhetsdelegation skriver Romero att ”jämställdheten blev plötsligt ett hot (...) Andra vässade sina knivar och väntade på rätt ögonblick att slå tillbaka.”

I samma anda skriver Kim Il-sung-biografin, om Kims makt-övertagande, att ”(...) situationen i Korea vändes starkt till förmån för revolutionen (...) de reaktionära elementen gjorde ondsinta försök att stoppa de revolutionära styrkorna och leda folket på reaktionens väg (...)”.

När Romero upprepade gånger understryker hur mycket Sahlin föredrog möten med väljare och medlemmar framför sammanträden och intervjuer påminns man om nordkoreanska skildringar av hur den store ledaren alltid krävde att få äta med vanliga arbetare, och inte med cheferna, vid fabriksbesök. Och så vidare.

Det är synd att Tobleroneaffären genomsyras av denna underdåniga och skönmålande ton. Boken är nämligen delvis mycket läsvärd.

Efter de första kapitlens beskrivningar av Sahlin som en världsfrälsare utan fel och brister kommer just det som läsaren vill ha: berättelsen från insidan.

Romeros misstankar om läckor från Socialdemokraternas inre krets ger en spännande inblick i hur Rörelsen fungerar.

De mediala övertrampen mot Sahlin och hennes familj skrämmer. Men även de berättelserna blir svåra att ta på allvar när grundtonen har satts.

Det är synd att förläggaren inte lagt kraft på att rycka upp och nyansera vad som hade kunnat bli en riktigt skaplig bok.