”Vinst eller välfärd?” Så låter vulgärretorik från vänster. Den relevanta frågan ställdes i stället av SNS Konjunkturråd i torsdags: “Hur får vi råd med välfärden?”

Skulle man sammanfatta utmaningen på välfärdsområdet framöver kunde det göras så här. För det första: Våra behov av välfärdstjänster kommer att öka. Dels för att vi lever längre, dels för att de vetenskapliga och tekniska framstegen möjliggör både ökad bredd och djup i välfärdstjänsterna. Utan exempelvis forskningens framsteg som givit oss kunskap om både diagnos av och behandling till barn med hjärndysfunktion, hade heller ingen efterfrågat extra resurser.

För det andra: Det finns en gräns för hur mycket man kan beskatta medborgarna innan den svarta ekonomin växer på bekostnad av den vita. Nationalekonomen Kurt Wickman kunde för dryga decenniet sedan visa hur den svarta sektorn mellan 1965 och 1995 växte tre gånger så snabbt i Europa som vad den formella ekonomin gjorde. Med andra ord, beskattar man folk mycket högt, blir intäkterna till statskassan paradoxalt nog mindre.

Av dessa två konstateranden kan vi dra slutsatsen att finansieringen av välfärden i framtiden kommer att vara beroende av resurstillförsel från annat än skatteintäkter. Därtill behövs produktivitetsökningar. Vi behöver kort och gott fler som investerar i och utvecklar välfärden, inte färre.

SNS-rapporten lyfter förtjänstfullt fram det som utifrån denna insikt borde diskuteras; effektivisering och utvärdering av välfärdsproduktionen genom 1) transparenta system för information och systematisk mätning av produktivitet, och 2) utmanande krav på både privata och offentliga aktörer när det gäller kostnadseffektivitet, kvalitet och nyskapande. Därutöver idéer om försäkringslösningar och ett ramverk för utformning och användning av egenavgifter.

Av detta hördes intet i den gångna veckans politiska debatter, vare sig från vänster eller höger. Det är som om det med önsketänkande gick att låtsas bort denna realitet. I stället för seriösa inlägg gjordes retoriska krumbukter med utgångspunkt i en världsbild tecknad av ett litet parti som samlar 6–7 procents väljarstöd. Ett parti som uttalat vill förbjuda vinstdrivande bolag i välfärden och vars ledare använder ”girighet” och bilden av att någon vill ”sno våra skattepengar” för att beskriva vad vinst i välfärden innebär.

Men på listan över de 150 största aktörerna på den offentliga marknaden som 2012 uppgick till 865 miljarder kronor finns också företag som driver färdtjänst och skolskjuts, företagshälsa, erbjuder livsmedel och bygg-, teknik- och it-tjänster. Där finns förvisso företag som Capio och Academedia, men också Volvo, Skanska, IBM och Arla. I enlighet med samma logik likaledes elakartade girigbukar som snor skattepengar. De gör vinst i välfärden. Deras profit kommer från leverans till de skattefinansierade sektorerna. Innebär det att vi i det fall vi skulle förbjuda vinstdrivande aktörer att delta i välfärdsbygget, också skulle diskvalificera alternativt tvångsförstatliga dessa företag?

När Annie Lööf ställde frågan till Jonas Sjöstedt i Agenda för en vecka sedan, kom standardrepliken ”vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, ska man nog inte driva ett sjukhus”. Ett retoriskt knep för att undvika att svara sakligt på frågan, vilket Sjöstedt heller aldrig pressades att göra. Men de som slängigt gapar om ”förbud mot vinst i välfärden” och därmed förespråkar ett mycket långtgående vänsterideologiskt samhällssystem, behöver trots allt svara på varför vinstmöjligheter på arbete för att ta fram fungerande mediciner och radioterapiutrustning är rätt, medan vinstmöjligheter på arbete för att erbjuda framgångsrik äldre- eller cancervård är fel.

Vänsterretoriken har dock använts med framgång, ska sägas. Trots att vi har svart på vitt att inslagen av marknadsekonomi och konkurrens i ett i grunden planekonomiskt uppbyggt välfärdssystem har varit av godo och utvecklat den svenska välfärden, uppvisar politikerkåren en ledsam oförmåga att diskutera nästa utvecklingssteg. I stället ser vi nervösa positionsförflyttningar från höger och en alltmer högljudd vänster. Hur blev det så här?

En förklaring handlar nog om de väsensskilda funktionssätt som präglar marknadsekonomin och politiken. En levande marknadsekonomi förutsätter ett mått av ”kreativ förstörelse” – misslyckanden som vänds till värdefull erfarenhet och omsätts i utveckling av nästa steg. Inom politiken är det som bekant tämligen liten fördragsamhet med misslyckanden. Den som öppet erkänner ett misstag ombeds avgå, istället för att använda erfarenheten för att arbeta fram en bättre reform. Men om man ska använda och dra nytta av marknadsekonomins styrkor, måste man också lära sig att hantera de sidor av den som i ett kortare perspektiv kan upplevas som en svaghet. Det innebär exempelvis att det ska finnas regler och villkor för hur man tillförsäkrar patienter, elever eller brukare en god välfärd när det uppstår ägar- eller majoritetsskiften i systemet.

En annan förklaring handlar nog dessvärre om svag politisk ryggrad. I dag kan knappt någon fråga ventileras utan att man hör prasslet av protokoll från de fokusgrupper som bidrar till att formera partiernas ställningstaganden. Följaktligen innebar kritiken som uppstod mot riskkapitalister i välfärden efter den massiva rapporteringen om JB-koncernens konkurs, att några höll upp ett blött finger i luften och trodde sig vinna några snabba poäng på volley.

Anders Borg vred sig runt sin egen axel. Trots att han i en interpellationsdebatt i september kring skolpeng, vinster och riskkapitalbolag förklarade det ”självklart att man skall ha avkastning på insatt kapital”, liksom ”självklart att privat verksamhet skall inhandlas till offentlig sektor” och att ”lönsamheten är en hörnsten i en marknadsekonomi, precis som fri etablering är det”, lät det annorlunda i oktober:

”Jag tycker att den ägarprövning vi skall göra, bör landa i att det är långsiktiga uthålliga och kompetenta ägare. Det tycker jag talar för att det inte bör vara riskkapitalbolag på det nuvarande sättet i framtiden” (SVT 26/10-13). Eftersom Borgs nya uttalanden följde den stereotypa bilden vänstern utmålat av riskkapitalister, ställdes heller inga kritiska följdfrågor om vad han egentligen menade.

Jan Björklund kom i mål som god tvåa: ”Vi vill ha bort riskkapitalbolagen som ägare eftersom att de är för kortsiktiga. De är enbart inne för att ägna sig åt spekulationer för några år och sedan sälja vidare. De är inte bra ägare” (SVT 11/11-13). Lika vagt som Borg talade han om att ”det ska krävas ett långsiktigt ägande för att få tillstånd att driva verksamhet”. Ihärdiga frågor om Björklunds definition av “långsiktigt” pressade till slut fram ”mer än 3–6 år” och ”10 år”. Inte 4, som är den horisont en politiker kan överblicka och ta ansvar för i bästa fall, eller 12, eller 20. Nej, 10. Magiskt.

Med den typen av dåligt underbyggda argument erbjuder man debattmässig promenadseger åt sådana som Sjöstedt, vilket illustrerades väl i partiledardebatten i onsdags. Har man väl kastat den principiella hållningen överbord, återstår bara för motståndaren att smula sönder resterna. Det må bedömas vara politiskt taktiskt, men för den svenska välfärdens framtid är det förödande.