Kommentar | Tystnaden om EU-domen mot bidragsmissbruk
I en inblick den 30 mars skriver Maria Abrahamsson om den färska EU-domen ingen vill låtsas om (målet Collins, C-138/02). Helt riktigt påvisar hon att domen innebär att en arbetssökande som kommer till Sverige från annat EU-land inte har rätt till sociala förmåner förrän han eller hon har fått arbete här. Som arbetssökande ska man leva på egna medel och arbetslöshetskassa hemifrån. Domen stämmer inte med den bild av farorna med arbetssökande från Baltikum och Polen som har målats upp av regeringen med faktiskt stöd av folkpartiet och moderaterna och förtigs därför helst.
Det finns mer att säga. På SvD Brännpunkt skrev ministrarna Barbro Holmberg och Hans Karlsson den 12 mars: ”En person kan komma hit och arbeta bara några timmar per vecka till mycket låga löner, eller ingen lön alls, och samtidigt få tillgång till hela det svenska välfärdssystemet.”
En sådan ordning skulle ju strida mot allt sunt förnuft och är också en kraftig övertolkning av vad
som gäller i EU.
Ministrarna syftar tydligen på den s k tiotimmarsregeln. Den finns inte i EU:s skrivna regelverk men i en dom 1988 (171/88, Rihner-Kühn) fann EU-domstolen att en kvinna som deltidsarbetade 10 timmar hade rätt till ersättning från sjukkassa sedan hon blivit sjuk. I ett fall om en tysk musiklärare ansåg EU-domstolen att 12 timmars arbete i veckan var tillräckligt för att få socialbidrag (139/85, Kempf).
I själva verket framhöll EU-domstolen i Kempf-fallet att det måste röra sig om ett faktiskt och verkligt arbete och inte ett marginellt komplement. Kempf bodde redan i ett annat EU-land (Holland). Fallet Rihner-Kühn har en tydlig udd mot diskriminering av deltidsarbetande kvinnor och ska tolkas mot den bakgrunden.
Vad som är ett faktiskt och verkligt arbete ska avgöras av myndigheter och domstolar i Sverige. Att man godtas som arbetstagare i ett sammanhang betyder heller inte att man behöver räknas som sådan i andra, t ex när det gäller olika socialförsäkringar. Också detta har
EU-domstolen påpekat.
Hela presentationen av vad som gäller för balter och polacker efter EU-inträdet den första maj har varit oklar och rörig. Görs inga lagändringar gäller grundregeln att de nya EU-medborgarna kan söka arbete här upp till tre månader och ska då leva på egna medel. De kommer in i det svenska socialförsäkringssystemet först sedan de har funnit ett faktiskt och verkligt arbete, något som vi har betydande frihet att själva definiera. Socialbidrag fordrar bosättning i Sverige, bortsett från akuthjälp.
Vad är det som ligger bakom? I debatten sägs ofta att det verkliga skälet till övergångsregler är att hindra lönekonkurrens. Men då bortser man från att de svenska kollektivavtalen i allmänhet anses normerande också för dem som är oorganiserade. Kan det helt enkelt vara så att regeringens handlande styrs av krafter som vill hindra att det kommer in ny arbetskraft?
De EU-rättsliga argumenten bär inte upp det illa förberedda förslaget att införa spärregler mot arbetssökande från de nya
EU-länderna. Det kan dock vara skäl att styra upp den faktiska tillämpningen i socialnämnder och försäkringskassor.
