I verkligheten har socialdemokratin segrat, sade den före detta partiledaren för de danska socialdemokraterna, Svend Auken, när Anders Fogh Rasmussen tog över makten 2001. Det han syftade på var att Rasmussens Venstre hade gått till val på att utveckla, inte avveckla välfärdsstaten.
Historien upprepar sig. Den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren ser Fredrik Reinfeldt som bäraren av folkhemstanken. ”Då kan vi säga att socialdemokratin som idé har segrat, även om det gamla partiet förlorat.” (Emilstankar.se 28/10)
Detta skapar problem för socialdemokraterna – hur förnya sig när de borgerliga partierna har tagit över och skapat ett Folkhem 2.0 där generella välfärdslösningar kryddas med valfrihet?
Men det skapar också problem för borgerligheten. Vad hände med idéerna? ”Det var oron för vad de rödgröna skulle göra med svensk ekonomi som drev väljare till de borgerliga partierna, inte entusiasmen över borgerliga idéer”, hävdar Timbros VD Markus Uvell (DN Debatt 31/10)) och fortsätter: ”Här finns i dag ett slags idémässigt vakuum, en svaghet hos den borgerlighet som framstår som så stark.”
En del vänsterdebattörer undrar säkert vad han menar: inte nog med alla borgerliga ledarsidor, nu är det dessutom samma höger som sitter i regeringen. Andra skulle hävda att Sverige genomgått ett nyliberalt systemskifte.
Visst går det att peka på de senaste decenniernas liberaliseringar: avregleringar, pensionssystemet, riksbanken och så vidare.
Precis så brukar också de borgerliga debattörer resonera som präglats av en idédebatt som mest liknar ett ekonomiskt seminarium. Det har talats om att det behövs ett värderingsskifte – men hur ska det gå till när borgerliga idéer nästan alltid utgår ifrån ekonomiska frågeställningar?
Finns det till exempel någon ambition att göra upp med det synsätt där politikens uppgift är att frigöra människor, vare sig de vill eller inte, och där skillnader aldrig kan vara ett resultat av fria val?
”Den utbyggda förskolan är också en grundsten för den svenska arbetslinjen och jämställdheten”, menar förskoleminister Nyamko Sabuni (Brännpunkt 4/11).
Alva Myrdal hade varit nöjd. När Sabuni motiverar striktare regler för vem som ska tillåtas vara dagmamma med att ”[b]arn från alla typer av hem ska ha jämlika chanser” låter det som ett eko från den jämlikhetsrapport som Myrdal presenterade inför den socialdemokratiska partikongressen 1969 och som låg till grund för 1970-talets radikala -socialdemokrati: ”En kraftigt utbyggd och så småningom obligatorisk förskola bör i framtiden i stor utsträckning kunna ut-jämna de skillnader i barnens möjligheter som i dag föreligger redan vid skolstarten.”
Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på äktenskapet mellan den socialistiska strävan att skapa en ny människa, frigjord från sin historia och i det goda samhällets tjänst och den borgerlighet där de ekonomiska systemens funktionssätt är överordnat allt annat. Barnomsorgspeng blir höjden av valfrihet, trots att allt föräldrarna till slut ska kunna välja mellan är olika organisationsformer. Arbetslinjen blir en nödvändighet för att upprätthålla välfärdsstaten.
Frågan är väl om vi efter decennier där till och med det personliga varit politiskt, ens har verktyg för att diskutera samhällsfrågor utan att det sker inom den organiserade politikens ram? I så fall har socialdemokratin segrat.
