Så det har alltså kommit till detta. Företag vars affärsidé är otrohet tar bekväm plats i offentligheten. Kvällstidningar trycker manualer för att underlätta skilsmässor. Böcker skrivs som förkastar tanken på att tillsammans uppfostra barnen.

Pendelns svängning är på väg att nå sitt fulla utslag i den andra ytterligheten. Först var skilsmässor så socialt graverande att de i praktiken var omöjliga. Sedan infann sig förståelse för att personer inte bör tvingas leva under tak med tyranner.

Attityden mildrades ytterligare, skilsmässor blev accepterade på ett oproblematiskt sätt, men med den självklara åsikten att det trots allt är ett svårt personligt misslyckande. Nu tycks vi befinna oss där skilsmässan är ett naturligt inslag i en livscykel. I morgon – redan nu? – betraktas det som en svaghet att leva hela livet med samma person, ett tecken på en hämmad personlighet, rädd att flyga.

Attitydförändringen rättfärdigas av amatör-psykologiska slogans: Om jag inte mår bra kan jag inte hjälpa andra att må bra; föräldrar som lever i ett kärlekslöst förhållande lär sina barn kärlekslöshet; människor växer isär; jag finns bara till för andra, nu är det min tid att växa som individ; jag definieras enbart i relation till andra, som förälder och äkta hälft – men vem är jag?

Det är självklart att detta är en dålig utveckling och bisarrt att det är kontroversiellt att säga det. Barn lider av skilsmässor, och fruktar dem. Samhället mår bra när familjer håller ihop. Individer bedrar sig när de tror att skilsmässan från det invanda typiskt leder till spänning. Nytt göka blir gammalt göka, sade Jolo.

Att frivilligt ge upp sin frihet för ett högre syfte är däremot en beprövad väg till meningsfullhet. Det finns skönhet som varar i att möta vardagen tillsammans, att stå inför livets oförutsägbara bråddjup och glittrande ögonblick med det långa, gemensamma livet som fond. Men hur möter man prövningar om kulturen håller upp flyktdörren och lockar med den enkla utvägen? Äktenskapets idé bygger på att det betraktas just som formuleringen lyder: I nöd och lust tills döden skiljer oss åt. Och det räcker inte med en romantisk föresats vid altaret. Även kulturen måste betrakta äktenskapet på det viset.

Ingen vill att människor som lever i svårt destruktiva relationer inte ska kunna lämna dem utan skam och hån. Det finns barn som av hela sitt hjärta välkomnar att slippa den ena förälderns tyranni. Ensamstående föräldrar är inte sämre än andra – men de har en svårare situation. Fråga dem.

Men det jag säger handlar om något annat, nämligen synen på det vanliga äktenskapet. Vi borde i varje fall åter kunna enas om att det är en dålig sak att skilja sig. Att självförverkligande inte duger som motivering om man har barn.

Några invänder att äktenskapet bara är av godo om man kan lämna det när man vill, oanfrätt av de svikna löftenas skuld eller omgivningens ogillande. Varför gifter man sig då? Kanske handlar detta inte om synen på äktenskapet, utan om det alls bör finnas kvar som social institution?