År 1989 orsakade konstnären Andres Serrano käbbel i USA med Piss Christ, ett krucifix nedsänkt i urin. Utställningen var skattefinansierad. Debattörer argumenterade, enligt min mening korrekt, att detta inte var hur amerikaner ville se sina skattepengar i arbete.
Slutsats: låt Serrano själv finansiera sin hädelse.
Att ifrågasätta retstickans rätt att ställa ut verket var aldrig aktuellt – i varje fall minns inte jag någon som krävde total censur.
Hade jag som kristen problem med Serranos manifestation? Ont i magen? Snörvlade av ilska?
Inte alls. Jag föreställer mig att Jesus tyckte att det var ett ganska coolt sätt att återigen välta månglarnas bord och att han stod över attacken. Under alla omständigheter älskar han Andres Serrano.
USA är ett land präglat av kristna institutioner, vilket potentiellt är ett socialt och politiskt problem. Vakthållningen mot fundamentalism och intolerans är dock effektiv. Naturligtvis är den beroende av yttrandefriheten, som äger ett djupt stöd hos folket. Medan företag och föreningar gärna utnyttjar sin rätt att vägra det ena eller andra uttrycket – ett hedervärt engagemang – står man fast mot idén att staten skulle tillåtas samma möjlighet.
Att jag vägrar publicera Lars Vilks jönserier på min hemsida är således inget svek mot yttrandefriheten.
I förra veckan deltog jag i samma pratshow som Vilks, där han försökte klargöra tanken bakom att teckna Muhammed som hund.
Följande fick vi veta.
Teckningen hade som främsta syfte att ”dra gränsen entydigt mellan politik och religion” samtidigt som tanken framför allt var ”att göra något politisk inkorrekt inom konstvärlden”.
I nästa andetag förklarades dock att konsten inte ska ”ha något mål”.
Bäst med teckningen var att den ”kommit att bli en så ren provokation som möjligt, då den är alldeles onödig” eftersom den ”inte vill något ont”. Vilks förstod att ”människor känner sig kränkta”, men att ”kränka är ett sätt att påvisa att vi har ett väldigt stort problem i en demokrati, va?”
Slutligen drog han fram ett fjärde eller möjligen femte främsta mål, nämligen att ”påverka samhället i någon riktning”. Om man exempelvis ”flyttat in franska revolutionen i konsten hade man inte behövt så mycket giljotiner.”
Med andra ord visade sig teorin vara precis lika frånvarande som när Vilks agerat marktjuv i Skåne.
Nå, burken med maskar har öppnats. När dödsmånglarna kommer med sina hot har vi inget moraliskt val. Att ställa sig skuldra vid skuldra med Vilks blir nödvändigt, vad man än anser om hans osammanhängande babbel och ansvarslösa självreklam.
Be mig dock inte att göra det med entusiasm. Ska jag behöva låtsas, med Vilks och hans stödtrupper, att det i Sverige 2007 är nödvändigt att dra en gräns mellan politik och islam? Att vi ”har ett väldigt stort problem” på den punkten?
Sällan. Kräng den efterhandskonstruktionen någon annanstans.
Vilks nyttiga idioter bortser från detta: att kriget mot terrorismen blott är en flank i en större konflikt inom islam. Istället för att ägna sig åt gymnasiala brandtal till yttrandefrihetens fromma borde man fundera över vilka krafter som tjänar på Vilks oöverlagda handling.
Att ha ett bultande hjärta behöver inte utesluta att man också använder hjärnan.
