Från okänd ort utlovade igår Libyens avpolletterade diktator Muammar Gaddafi att strida till seger eller martyrskap. Seger är alltså inte aktuell. Strider mellan rebellerna och styrkor lojala med diktatorn pågår, i skrivande stund, fortfarande men det allra mesta av motståndet från regimen är brutet. Fokus flyttas nu till vad som kommer efter Gaddafi.
Det Nationella övergångsrådet (NTC) har erkänts som Libyens legitima regering av en rad EU-länder, USA och Arabförbundet.
Det är dock en sak att leda ett uppror och en annan att leda ett splittrat och skadat land. Nu blir uppgiften för den löst sammansatta och heterogena gruppen med dess nuvarande ledare Mustafa Abdel Jalil att etablera makten och vinna legitimitet också i Libyen. Att det blir rätt från början är helt avgörande för vilket land Libyen kommer att bli.
Nato vill inget hellre än att avsluta den militära operationen, packa och åka hem. Andra ska komma i stället och bomber ersättas av reformstöd. Också därvidlag gäller att det är avgörande att det blir rätt från början – allt för att undvika att Libyen utvecklas till en misslyckad stat och istället efter störtandet av diktatorn kan bli en förebild för övergången från diktatur till demokrati i Arabvärlden. Partier och organisationer i det civila samhället kommer dock inte att uppstå över en natt.
Demokrati och mänskliga rättigheter är honnörsord för övergångsrådet och på dess program står utarbetande av en författning och allmänna val. Allt ska finnas på plats efter åtta månader. Utmärkt. Men väl så viktigt är att man från dag ett låter sig vägledas av laglighet. Det handlar om att Gaddafi – om och när han grips – och hans män ställs inför rätta, men det handlar också om att beivra brott som under upproret utförts av rebeller. Alla ska vara lika inför lagen.
En lärdom från Irak är att utrensning av alla som arbetet inom regimen inte är någon bra idé för ett land som vill komma vidare. En annan är att snabbt se till att samla in vapen som är i omlopp. En tredje är att förhindra den sorts fördelningspolitik som innebär att segrarna tillåts göra statens tillgångar till sina. För att undvika den fällan måste öppenhet och transparens vara vägledande.
Ett annat hot mot ett öppnare samhälle är att islamister försöker ta över utvecklingen, men det är knappast något som libyerna i allmänhet önskar. Däremot lär islam spela en roll i politiken, helt enkelt därför att religionen spelar en annan roll i det libyska samhället än i exempelvis det svenska. Inte minst mot den bakgrunden är det viktigt att Turkiet har ambitionen att bli en nyckelpartner till NTC i det demokratiska samhällsbygget. Att få en sådan nyckelroll kan också vara bra för utvecklingen i Turkiet självt.
Sverige då? Sverige kom sent in i den militära stödtruppen och har ännu inte erkänt det Nationella övergångsrådet. Det gör att vi inte kommer att stå särskilt högt på NTC:s telefonlista. Det utesluter inte att Sverige kan göra en insats post-Gaddafi och liksom i fråga om Gripen ska den ske inom ramen för en internationellt samordnad insats. Varför inte lägga krutet på det som numera är biståndspolitikens signum – bygga goda institutioner, motverka korruption och, inte minst, hålla koll på resultatet?
