Konjunkturinstitutet och Finansdepartementet tror på god tillväxt med 3,0 respektive 3,8 procent under 2011, men häromdagen kom Internationella valutafonden (IMF) med en försiktigare prognos på 1,9 procent. Det skulle innebära färre nya jobb och en långsammare minskning av arbetslösheten och öka trycket på en mer aktiv ekonomisk politik.
Ändå är Anders Borgs huvudvärk på mildaste magnecylnivå jämfört med den migrän som hemsöker flera av hans utländska kolleger. Det är bra tryck i den asiatiska återhämtningen, men i den övriga industrivärlden finns en otålighet över att läget förbättras så sakta. Vissa politiker, intresseföreträdare och ekonomer anser att staten måste fortsätta att hålla efterfrågan uppe genom att driva underskottspolitik.
Andra menar att den boten blir värre än soten. Budgetunderskotten och statsskulderna har redan blivit farligt stora. Försöker man få fart på ekonomin med hjälp av ännu mer lånade pengar blir resultatet inte att människor grips av förtröstan och börjar konsumera. Tvärtom börjar hushåll och företag att oroa sig för vad som ska hända i det längre perspektivet. De inser att det väntar skattehöjningar och nedskärningar och garderar sig genom att hålla i slantarna. Långivare börjar undra hur det ska gå och kräver bättre betalt.
Enligt detta synsätt kan resoluta åtgärder för att minska underskotten få en positiv konjunktureffekt även på kortare sikt. När människor ser att politikerna tar tag i problemen istället för att fösa dem framför sig kan det öka tilliten och aktiviteten i ekonomin.
Fortsatta stimulanser eller fokus på åtgärder mot underskotten? Så lyder den stora frågan i den internationella ekonomisk-politiska debatten, och affärstidningen Financial Times (FT) har haft den som tema i veckan. Ledande ekonomer, analytiker och beslutsfattare har fått lägga fram sin sak och som läsare har man fått en förnämlig chans att bilda sig en egen uppfattning.
”Stimulerare” som Vita husets Lawrence Summers (19/7) och FT:s Martin Wolf (19/7) anser att återhämtningen är så skör att det är motiverat med fortsatt underskottspolitik, men de har fått svar på tal av historikern Niall Ferguson (20/7), Harvardprofessorn Kenneth Rogoff (21/7) och chefen för Europeiska centralbanken, Jean-Claude Trichet (23/7).
Det är orealistiskt att förvänta sig annat än bräcklig tillväxt under åren direkt efter en svår finanskris, påpekar Kenneth Rogoff. Det finns inga garantier för att fortsatta underskott ger nämnvärd tillväxteffekt, däremot kan man vara säker på att de ökar samhällets skuld- och risknivå. ”Människor är nervösa över världskrigsstora underskott när det inte finns något krig som rättfärdigar dem”, observerar Ferguson kallt.
Jean-Claude Trichet betonar i sitt tungt vägande inlägg att de statliga räddningsinsatser som finanskrisen krävde bara var möjliga att genomföra tack vare att de offentliga finanserna åtnjöt trovärdighet, och ingen vet när nästa akuta prövning kommer. Att stater har sina affärer i god ordning är en grundförutsättning för ekonomisk stabilitet och uthållig tillväxt. Trichet vill att budgetsaneringen i industrivärlden ska börja ”nu”.
Den amerikanska tioårsräntan ligger runt tre procent, vilket inte tyder på oro för hög inflation, svarar stimulerarna, men Rogoff och Ferguson genmäler att man inte kan ta detta till intäkt för att marknaden kommer att ta en allt större statsskuld med jämnmod. När det mörknar kan det gå väldigt fort. (Lita på att insikten om detta har varit en viktig drivkraft bakom den nya brittiska regeringens strama budgetpolitik. De såg vad som drabbade Grekland och gjorde sig klokt nog inga illusioner om att Storbritannien är immunt bara för att landet är större, rikare och inte ligger vid Medelhavet.)
Professor Jeffrey Sachs, fd ledare för FN:s Millennieprojekt, har en viktig poäng (22/7) när han ifrågasätter Obamaregeringens fokus på lånefinansierade, kortsiktiga stimulanser till hushållen. Tala om att släcka brasor med bensin! I stället vill Sachs se framtidssatsningar i utbildning och infrastruktur: ”Kina sparar och investerar. USA pratar, konsumerar, lånar och pratar ännu mer.” Synd bara att han glömmer det privata näringslivet. I en rad västländer är behovet stort av långsiktiga investeringar i ny och befintlig företagsamhet.
FT:s frågeställning är den den är, men vad jag kan sakna i artiklarna från bägge sidor är en mer grundläggande kritik av otåligheten och allt nu-tänkandet i den moderna kapitalismen. Vi bör inte bara tala om vilken konjunkturpolitik som är rätt 2010 och 2011 utan också hur vi ska komma bort från föreställningen att skörd inte behöver föregås av sådd. I ett samhälle i balans kan inte politiker lova mer vad än skattebetalarna har lust att betala för – förtroendevalda och folk måste tala med varandra som vuxna människor – och hushållen kan inte sätta sprätt på allt vad de tjänar och mer därtill. De måste bygga upp buffertar att falla tillbaka på, att hämta trygghet ur och att använda till företagsamhet och förkovran.
Självklart behövs en vital kreditmarknad, men när lån börjar ses som en sorts alternativ till verkligt värdeskapande är det fara å färde. Hög privat skuldsättning kan få hela ekonomier att komma på glid. Hade det blivit någon finanskris utan den amerikanska huslånebubblan?
Att utgiftsglada stater kan äventyra återhämtningen genom att de får människor att hålla hårdare i pengarna får inte leda till slutsatsen att sparsamhet är ett allmänt samhällsproblem.
När det gäller de ekonomisk- politiska besluten i EU och USA är det svenska inflytandet begränsat respektive obefintligt, men på hemmaplan kan och bör vi agera för mer av ”spara och investera” och mindre av ”prata, konsumera och låna”. Till exempel:
• Självklart ska vi slå vakt om det unika förhållandet att budgetdisciplinen står så högt i kurs i inrikespolitiken. Vårda ramverket och håll i pengarna. Låt inte 2010 års valrörelse degenerera till ett utgiftsrally. Kommunerna har vad de behöver. Gå istället till val på att medborgarna ska få bättre valuta för sina skattepengar.
• Många oroar sig för överhettning på bostadsmarknaden, och utlåningen drar iväg. Samtidigt pekar ledande entreprenörskapsforskare ut sänkt kapitalskatt som en nyckelreform för det ny- och tillväxtföretagande som vi så väl behöver. Varför då inte kombinera en successiv sänkning av kapitalskatten med gradvist minskade ränteavdrag?
• I företag är det mer lönsamt att använda lånade pengar än ägarkapital. Räntan får ju till skillnad från utdelning dras av som kostnad i rörelsen. Varför ska det vara så? Alla är överens om att näringslivet behöver mer aktivt och engagerat ägande, och att motarbeta kortsiktig lånementalitet går hand i hand med att främja långsiktighet och personligt ansvarstagande.
En del trodde att finanskrisen skulle leda till en storstilad återkomst för socialismen. Alls icke så. Grundfrågan idag är inte om vi ska ha kapitalism, utan vad för slags kapitalism vi ska ha.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
