Om man inte läser honom i Dagens industri eller Expressen, hör man honom hos Nordegren i P1 eller ser honom hos SVT och TV4. För det mesta handlar det om glad offensiv, och han svingar gisslet med lika god precision över släpphänta centralbanker som över politiker som i namn av rättvisa har pressat banker att bevilja huslån till folk som inte har råd med dem.

I Expressen (1/10) håller Norberg räfst och rättarting med dem som vill satsa 700 miljarder dollar av skattebetalarnas pengar på ett krispaket.

Men Norberg kan spela försvar också, och det blev han som tog upp handsken när nyliberalismen fick ta emot en rejäl bredsida på debattsajten Newsmill i förrgår.

Att någon skäller på ”nyliberalismen” brukar ha lika mycket nyhetsvärde som att Thomas Östros rasar mot regeringen. Det är standardgrepp 1A i vänsterns repertoar. Men den här gången var det annorlunda, för det var Roland Poirier Martinsson, nybliven chef för Timbro Medieinstitut och kolumnist här i SvD, som höll i pennan. Socialismen är slut som idé, nu är det nyliberalismen som är den viktigaste motståndaren, skriver den konservative Martinsson.

Han sluggar friskt och gör ingen riktig precisering av vad han avser med ”nyliberalism”. Jag tror att Johan Norberg är alldeles ärlig när han i sitt svar i går betraktar angreppet som en kritik av en karikatyr.

Men Martinssons utspel väcker ändå bra frågor:

Vad säger nyliberaler om sina principers konsekvenser? Om staten sitter still, låter krediterna strypas och företag gå i mass-konkurs, vad händer då med människors syn på frihandel och kapitalism? Hittills har Johan Norberg låtit den handsken ligga.

Och: Kan vi äntligen vara på väg mot en debatt om vilken kapitalism vi ska ha, istället för det eviga ältandet om vi ska ha kapitalism över huvud taget?