De amerikanska reaktionerna på Newtonmassakern liknade våra efter Utøya: vanmakt, sorg och vrede. Du tycker du har rätt till ditt vapen? Du vågar säga det i dag? Många pratade om USA:s vapen- och våldskultur, som om det finns något uppenbart att observera, uppenbara åtgärder att vidta, som nonchaleras på grund av våldsromantik och själviskhet.

Men ingenting är enkelt. Visst skiljer sig amerikaners syn på våld från vår. Hade den mustaschprydde österrikaren och hans rödbrusiga skurkgäng hållit tal om Tredje Riket på en saloon i Texas på 1920-talet, hade han snart dött i akut blyförgiftning. Självklart äger också amerikaners hjältemodiga tveklöshet att med våld försvara friheten en mörk baksida: våldet glorifieras och prioriteras. Men man ska minnas att amerikaners motvilja att ge upp sitt vapen beror mycket på att man vägrar bli offer för dem som bortser från lag och rätt – vare sig det är en stat eller en gangster.

Några har hånat Wayne LaPierre, som är vice ordförande i NRA (som verkar för rätten att bära vapen), som sagt att en beväpnad lärare hade kunnat sätta stopp för massmördaren Adam Lanza, och visst är tanken på en skolfröken med skjutvapen löjeväckande och obehaglig. Den inte obetydliga detaljen i sammanhanget är att LaPierre i det specifika fallet faktiskt kan ha en poäng.

Det handlar om värderingar. Var och en blir salig på sin fason, sedan väger vi enskildas rättigheter mot det allmänna goda, som man gör i demokratier (som vi ju har tack vare amerikanskt våld). Men det finns också en empirisk fråga: Hur hänger vapenlagar ihop med vapenvåld? De undersökningar jag sett visar att det finns ett tydligt samband: ju friare människor är att äga vapen, desto färre oskyldiga drabbas av vapenvåld.

Resultaten bör granskas. Har man viktat för rätt saker? Betonar man meningslös korrelation? Men man måste ta ställning till forskningen. Om vapenförbud leder till fler oskyldiga offer, vem av dem som kräver förbud tar ansvar för dem?

Efter Newtown är det lätt att förstå kraven på förbud. För övrigt är många förespråkare för rätten till vapen lika kategoriska. Jag brukar fråga dem om privatpersoner bör få äga kärnvapen. Inte? Då är vi överens om att regleringar behövs, resten är förhandling. Mitt eget utgångsbud: hel- och halvautomatiska vapen bör självklart omgärdas av stränga regelverk.

Missförstå mig inte. Själv är jag ointresserad av vapen, men skjuter ibland för att vara social. Det smäller. Det är roligare att träffa än att missa. Ungefär så. Jag är inte NRA-anhängare och ser problem med att min skumma granne får äga ett maskingevär.

Men rätten för en hederlig medborgare att bära vapen är inget man utan vidare kan avfärda. Och påståendet att striktare vapenlagar leder till färre vapenbrott är inte uppenbart sant. Man kan inte bortse från det, även om det ger en varm känsla inombords att alltid kräva peace, love and understanding.