Å ena sidan ger väljarna glasklart besked om att jobben är den klart viktigaste frågan inför valet. Å andra sidan tycks inte så många ha lust att stödja partiet som driver den mest jobbvänliga linjen. Alliansens gröna röst har en modern repertoar men talar ändå för döva öron. På så sätt visar det svaga stödet för Centern på ett bredare dilemma.
Avståndet mellan blocken krymper i takt med avståndet till valet. Nu är det fyra månader och tre procentenheter kvar. Det framgår av ”mätningarnas mätning”, där statsvetaren Henrik Oscarsson väger samman resultat från fem ledande institut. Majmätningen från Sifo, som SvD presenterar idag, visar en skillnad på 3,1 procentenheter och ändrar inte bilden, men det gör andra färska undersökningar.
Enligt Demoskop (6/5) ökar Alliansen kraftigt medan De rödgröna går tillbaka, och hos TV4/Novus (12/5) gör Alliansen sitt bästa och De rödgröna sitt sämsta resultat under hela mandatperioden. Greklandskrisen och det rödgröna budgetalternativet har fångats upp i varierande grad, men bägge frågorna har varit på tapeten. Det har stått klart att De rödgröna kommer att gå till val på höjda skatter och att nya oväder tornar upp sig över den europeiska ekonomin, och ingetdera är till vänsterblockets fördel.
Henrik Oscarsson påminner om hur stödet för regeringen stärktes under finanskrisen hösten 2008 och våren 2009 och ställer en fråga på sin blogg: ”Räddar Grekland Alliansen?”
Det verkar stämma att kärvare tider är mums för Moderaterna. I alla de tre nya mätningarna ligger M över 30 procent, vilket betyder att det bara är enstaka procentenheter kvar upp till Socialdemokraterna.
Men hur bra det än går för Reinfeldt och Borg väntar allianskamraterna i Centern ännu förgäves på sin grekiska frälsarkrans. Partiet har glidit utför i opinionen och i de tre nya mätningarna är man nere på 4,7 procent i genomsnitt. Med tanke på hur högt väljarna värderar jobbfrågan måste det kännas duktigt otacksamt. För det är framför allt Centern som har gjort en rimlig analys av vad som krävs för att det ska bli fler nya jobb och drar nytta av slutsatserna när man bygger sitt budskap.
”Vårt honnörsord har alltid varit lagom”, hojtar centerextremisten Gösta Ekman i Hasse&Tages klassiska sketch från revyn Glaset i örat. Centern av 2010 års modell står dock varken för ”lagom” eller för Ekmans andra stolta paroll: ”dräktighet, präktighet, mäktighet”. Tvärtom ställer Maud Olofssons parti svåra frågor till den svenska självbelåtenheten.
”Alla pratar om jobben men vem ska anställa?” undras i C-kampanjen Nya företagare ger nya jobb, som rullas ut nu i dagarna. Det är huvudet på spiken. Brist på jobb är detsamma som brist på anställningsvilliga arbetsgivare, och det är i sin tur lika med brist på små och medelstora företag som utvecklas och växer. Samhället behöver förstås även offentlig sektor och storföretag, men man kan inte räkna med att de ökar antalet anställda så värst mycket framöver.
Samtidigt har jobbskapandet i privat sektor varit svagt i årtionden. Antalet privata jobb har ökat marginellt medan Sveriges befolkning vuxit med ett par miljoner. Att lösa upp knutarna bakom detta så att företagandet kan skjuta fart är det klart bästa sättet att tackla flera stora samhällsproblem: Det kan ge fler människor chans att försörja sig själva. Det vore en dunderkur mot utanförskap och bristande integration. Det förbättrar oddsen för att den offentliga sektorn ska klara sin finansiering.
Och nya jobbskatteavdrag och fler komvuxplatser i all ära, det kommer att krävas mer omstridda åtgärder om vår utpräglade löntagarkultur ska bli mer av företagarkultur. Centerpartiet har brutit upp från Gösta Ekmanlinjens ”Vi vill stå extremt i mitten!” och visar vägen med kontroversiella förslag, men det är inte enskilda idéer om arbetsrätt och företagarskatter som är partiets främsta bidrag. Viktigast är att man vänder på perspektiven och lyfter fram företag och företagande som vägen till nya jobb.
Statistik från Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan är inte underlag nog för en framtids- inriktad valrörelse. Man bör ägna minst lika mycket energi åt uppgifter om nyföretagande och företagsväxt. Antalet företag ökar, men det beror inte på att antalet företagare stiger. Tvärtom minskar den redan låga andelen av svenska folket som försörjer sig på att driva företag, företagarkåren är bland Europas äldsta och nyföretagandet är svagt. Belöningen för att bryta upp från en trygg anställning, låna pengar och anställa medarbetare står inte i proportion till riskerna. Först när detta blir synligt och upplevs som ett stort och brännande samhällsproblem får vi den sorts jobbdebatt vi behöver.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
