Vissa av oss vet alltför väl vem Yvonne Ruwaida är. Men många andra människor kan inte ens identifiera henne på bild, visar en undersökning från SvD som presenterades i gårdagens tidning.
Efter att ha frågat 100 stockholmare visades att över hälften inte känner igen de ledande lokalpolitikerna i staden, däribland alltså Miljöpartiets oppositionsråd Ruwaida. Per Ankersjö från Centern misstas till exempel för ”processtekniker”.
Ibland framställs det som ett allvarligt problem att ett större antal människor inte känner igen makthavare, vilket tycks kunna vara fallet inte bara på den lokala nivån utan även på den nationella. En sådan retorik jämnar naturligtvis marken för ”kändisar” som vill engagera sig i politiken och kandidera på partilistor.
Solveig Ternström, S-konvertiten från C och De rödgrönas nya dragplåster, lär till exempel inte löpa risken att bli förväxlad med någon som har ett avancerat tekniskt jobb.
Men kändisar som blir politiker, och Ternström är ett typfall, tenderar inte att bli framgångsrika bara för att de syns och är namnkunniga. Istället påminner de bara om varför erfarenhet ofta är en dygd i politiken. Påfrestande manér, uppblåsthet och brist på verklighetssinne är inte ovanligt när kändisar bereds en politisk plattform.
Visst finns undantagen. Radioteaterns Jasenko Selimovic som i år kandiderar till riksdagen för FP är ett intressant namn. Men oftare blir det som när Jan Emanuel Johansson ville subventionera Viagra (SvD 9/10 2009).
Inte heller varje rutinerad politiker ser ut att ta politiken helt på allvar. Bilden av somliga har blivit att de verkar prioritera olika försök bli kändisar.
Respekten är i allmänhet mer förtjänad av politiker som människor inte alltid tycks känna igen, såsom Ilija Batljan (S) eller Lotta Edholm (FP) i Stockholm, för att inte tala om fritidspolitikerna som framhärdar på lokalföreningarnas och stadsdelsnämndernas färglösa möten.
Alla lämnar kanske inte direkt fartränder efter sig i politiken. Men för dem är uppdraget åtminstone inte ett upptåg.
Politiker som riskerar att framstå som besittare av vad som verkar vara det tråkigaste yrke någon kan tänka sig (”processtekniker”) behövs också. Många gånger är det de som får saker att hända. Vad gör det då om vi inte lägger deras namn på minnet?
Åsa Torstensson, en av regeringens mer anonyma ministrar, har infört konkurrens på järnvägslinjerna och omorganiserat flyget. Sådant kan man hinna med om man inte är helt upptagen av att glamma, stimma och bli igenkänd på bild.
